004:005 Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där
gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
huru det skulle gå med staden.
004:006 Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.
004:007 Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
004:008 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
leva.»
004:009 Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava
skäl att vredgas till döds.»
004:010 Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
natt och förgicks efter en natt.
004:011 Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
myckenhet!»
Mika
001:001 Detta är HERRENS ord som kom till morastiten Mika i Jotams,
Ahas' och Hiskias, Juda konungars, tid, vad han skådade angående
Samaria och Jerusalem.
001:002 Hören, I folk, allasammans;
akta härpå, du jord med allt vad på dig är.
Och vare Herren, HERREN ett vittne mot eder,
Herren i sitt heliga tempel.
001:003 Ty se, HERREN träder
ut ur sin boning,
han far ned och går fram
över jordens höjder.
001:004 Bergen smälta under hans fötter,
och dalar bryta sig fram—
såsom vaxet gör för elden,
såsom vattnet, när det störtar utför branten.
001:005 Genom Jakobs överträdelse sker allt detta
och genom Israels hus' synder.
Vem är då upphovet till Jakobs överträdelse?
Är det icke Samaria?
Och vem till Juda offerhöjder?
Är det icke Jerusalem?
001:006 Så skall jag då göra Samaria till en stenhop på marken,
till en plats för vingårdsplanteringar;
jag skall vräka hennes stenar ned i dalen,
och hennes grundvalar skall jag blotta.
001:007 Alla hennes beläten skola bliva krossade,
alla hennes skökoskänker uppbrända i eld,
alla hennes avgudar skall jag förstöra;
ty av skökolön har hon hopsamlat dem,
och skökolön skola de åter bliva.
001:008 Fördenskull måste jag klaga och jämra mig,
jag måste gå barfota och naken;
jag måste upphäva klagoskri såsom en schakal
och sorgelåt såsom en struts.
001:009 Ty ohelbara äro hennes sår;
slaget har nått ända till Juda,
det har drabbat ända till mitt folks port,
ända till Jerusalem.
001:010 Förkunnen det icke i Gat;
gråten icke så bittert.
I Bet-Leafra
vältrar jag mig i stoftet.
001:011 Dragen åstad,
I Safirs invånare,
i nakenhet och skam.
Saanans invånare
våga sig icke ut.
Klagolåten i Bet-Haesel
tillstädjer eder ej att dröja där.
001:012 Ty Marots invånare
våndas efter tröst;
ned ifrån HERREN
har ju en olycka kommit,
intill Jerusalems port.
001:013 Spännen travare för vagnen,
I Lakis' invånare,
I som voren upphovet
till dottern Sions synd;
ty hos eder var det
som Israels överträdelser först funnos.
001:014 Därför måste du giva skiljebrev
åt Moreset-Gat.
Husen i Aksib
hava för Israels konungar
blivit såsom en försinande bäck.
001:015 Ännu en gång skall jag låta
erövraren komma över eder,
I Maresas invånare.
Ända till Adullam
skall Israels härlighet komma.
001:016 Raka dig skallig och skär av ditt hår,
i sorg över barnen, som voro din lust;
gör ditt huvud så kalt som gamens,
ty de skola föras bort ifrån dig.