»Jag åkallade HERREN i min nöd,
och han svarade mig;
från dödsrikets buk ropade jag,
och du hörde min röst.
002:004 Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmen omslöt mig,
alla dina svallande böljor
gingo över mig.
002:005 Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven
ifrån dina ögon.'
Men jag skall åter få skåda upp
mot ditt heliga tempel.
002:006 Vatten omvärvde mig in på livet,
djupet omslöt mig;
sjögräs omsnärjde mitt huvud.
002:007 Till bergens grund sjönk jag ned,
jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt.
Men du förde min själ upp ur graven,
HERRE, min Gud.
002:008 När min själ försmäktade i mig,
då tänkte jag på HERREN,
och min bön kom till dig,
i ditt heliga tempel.
002:009 De som hålla sig till fåfängliga avgudar,
de låta sin nåds Gud fara.
002:010 Men jag vill offra åt dig,
med högljudd tacksägelse;
vad jag har lovat vill jag infria;
frälsningen är hos HERREN!»
002:011 Och på HERRENS befallning kastade fisken upp Jona på land.
003:001 Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
003:002 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den vad jag skall tala till dig.»
003:003 Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
lång.
003:004 Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
Nineve bliva omstörtat.»
003:005 Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
003:006 Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
sig i aska.
003:007 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
003:008 Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
väg och från den orätt som han har haft för händer.
003:009 Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»
003:010 Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
han gjorde icke så.
004:001 Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
004:002 Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
sådan att du ångrar det onda.
004:003 Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
död än leva.»
004:004 Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»