001:021 Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
då Herren Jesus gick ut och in bland oss,
001:022 allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
då han blev upptagen och skildes ifrån oss—någon av dessa män
bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»

001:023 Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
hade tillnamnet Justus) och Mattias.
001:024 Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa
oss vilken av dessa två du har utvalt
001:025 till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
övergav, för att gå till den plats som var hans.»
001:026 Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så
blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.

002:001 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
varandra.
002:002 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
sutto.
002:003 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
satte sig på dem, en på var av dem.
002:004 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

002:005 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
under himmelen.
002:006 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
dem.
002:007 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke
galiléer, alla dessa som här tala?
002:008 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
modersmål talas?
002:009 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
eller provinsen Asien,
002:010 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
002:011 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
gärningar.»
002:012 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta
betyda?»
002:013 Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött
vin.»

002:014 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
talade till dem:

»I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
och lyssnen nu till mina ord:
002:015 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
blott tredje timmen på dagen.
002:016 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

002:017 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;
002:018 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera.
002:019 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
och tecken nere på jorden:
blod och eld och rökmoln.
002:020 Solen skall vändas i mörker
och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer,
den stora och härliga.
002:021 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.'

002:022 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
själva veten,
002:023 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
002:024 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
döden.
002:025 Ty David säger med tanke på honom:
'Jag har haft Herren
för mina ögon alltid,
ja, han är på min högra sida,
för att jag icke skall vackla.
002:026 Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
och min tunga fröjdar sig,
och jämväl min kropp
får vila med en förhoppning:
002:027 den, att du icke skall lämna
min själ åt dödsriket
och icke låta din Helige
se förgängelse.
002:028 Du har kungjort mig livets vägar;
du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'

002:029 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
ibland oss ännu i dag.
002:030 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans
tron',
002:031 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
hans kropp icke skulle se förgängelse.

002:032 Denne—Jesus—har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
vittna.
002:033 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
här sen och hören.
002:034 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
själv:
'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
002:035 till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.