013:052 Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

014:001 På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
kommo till tro;
014:002 men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
väckte deras förbittring mot bröderna.
014:003 Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
i det att han lät tecken och under ske genom dem.
014:004 Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
judarna, andra åter med apostlarna.
014:005 Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
ville misshandla och stena dem,
014:006 flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
014:007 Och där förkunnade de evangelium.

014:008 I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
hade aldrig kunnat gå.
014:009 Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina
ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
botad,
014:010 sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då
sprang mannen upp och begynte gå.
014:011 När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss
i människogestalt.»
014:012 Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
014:013 Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
anställa ett offer.
014:014 Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade
014:015 och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor,
av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är'.
014:016 Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
att gå sina egna vägar.
014:017 Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
med mat och glädje.»
014:018 Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
icke offrade åt dem.

014:019 Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa
drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
honom ut ur staden, i tanke att han var död.
014:020 Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
sig upp och gick in i staden.

Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till
Derbe.
014:021 Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
Antiokia
014:022 och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
som vi måste ingå i Guds rike.
014:023 Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling
och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
trodde på.

014:024 Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
Pamfylien.
014:025 Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
014:026 Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
det verk som de nu hade fullbordat.
014:027 Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
014:028 Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.

015:001 Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
»Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
kunnen I icke bliva frälsta.»
015:002 Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
015:003 Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
015:004 När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
stora ting Gud hade gjort med dem.
015:005 Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
hålla Moses' lag.

015:006 Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.
015:007 Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:

»Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
015:008 Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
Ande.
015:009 Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
han genom tron renade deras hjärtan.
015:010 Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
015:011 Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
frälsta, vi likaväl som de.»

015:012 Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.