026:004 Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
folk och i Jerusalem.
026:005 Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig—såframt de nu
vilja tillstå det—att jag har tillhört det strängaste partiet
i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.
026:006 Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
lovat våra fäder,
026:007 det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets
skull, o konung, är jag anklagad av judarna.
026:008 Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
döda?

026:009 Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
mot Jesu, nasaréens, namn;
026:010 så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga
inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
jag därför.
026:011 Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag
så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
städer.

026:012 När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
och uppdrag från översteprästerna,
026:013 fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
följeslagare.
026:014 Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?
Det är dig svårt att spjärna mot udden.'
026:015 Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus,
den som du förföljer.
026:016 Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.
026:017 Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
hedningarna. Ty till dem sänder jag dig,
026:018 för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
lott bland dem som äro helgade.'

026:019 Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
synen,
026:020 utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.
026:021 För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
och försökte att döda mig.

026:022 Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,
026:023 nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
eget folk som till hedningarna.»

026:024 När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är
från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»
026:025 Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
jag talar sanna ord med lugn besinning.
026:026 Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är
honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
vrå.
026:027 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»

026:028 Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig
och gör mig till kristen.»
026:029 Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
av dessa bojor.»

026:030 Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.
026:031 Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den
mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»
026:032 Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat
frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»

027:001 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
027:002 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade
med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
027:003 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte
Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
och åtnjuta deras omvårdnad.
027:004 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
vinden låg emot.
027:005 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
027:006 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
027:007 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,
seglade vi in under Kreta vid Salmone.
027:008 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

027:009 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan
förbi. Paulus varnade dem då
027:010 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
skepp, utan ock för våra liv.»
027:011 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
det som Paulus sade.
027:012 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
över vintern.
027:013 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.