027:014 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
027:015 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
027:016 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
027:017 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att
bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
skeppet så driva.
027:018 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
dagen därefter en del av lasten över bord.
027:019 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
027:020 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
räddning.

027:021 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
vedervärdigheter och denna olycka.
027:022 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
027:023 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
027:024 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och
se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
027:025 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
Gud, att så skall ske som mig är sagt.
027:026 Men på en ö måste vi bliva kastade.»

027:027 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
närmade sig något land.
027:028 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit
ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
famnars djup.
027:029 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
efter att det skulle dagas.
027:030 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
ankaren ifrån förskeppet.
027:031 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
027:032 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
den fara.

027:033 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
och förblivit fastande, utan att förtära något.
027:034 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett
huvudhår gå förlorat.
027:035 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
allas åsyn och bröt det och begynte äta.
027:036 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
027:037 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
personer.
027:038 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
vetelasten i havet.

027:039 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
skeppet driva upp på denna.
027:040 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
vinden och styrde mot stranden.
027:041 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där
fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
begynte brytas sönder av vågsvallet.
027:042 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
fly undan simmande.
027:043 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
i vattnet och söka komma i land,
027:044 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla
att komma välbehållna i land.

028:001 Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
Malta.
028:002 Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
regnets och för köldens skull.
028:003 När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
sig fast vid hans hand.
028:004 Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som
rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
blivit räddad undan havet.»
028:005 Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
028:006 De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.

028:007 I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
028:008 Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med
feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade
händerna på honom och gjorde honom frisk.
028:009 Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
028:010 Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.

028:011 Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
Tvillinggudarnas bilder.
028:012 Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.
028:013 Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen
därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
dagen till Puteoli.
028:014 Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
inbjudning, i sju dagar.

På detta sätt kommo vi till Rom.
028:015 Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem,
tackade han Gud och fick nytt mod.
028:016 Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.

028:017 Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
»Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
fånge.
028:018 Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
028:019 Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
mot mitt folk.
028:020 Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
jag är bunden med denna kedja.»