008:031 Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss?
008:032 Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss
alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med
honom?
008:033 Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.
008:034 Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött,
ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra
sida, han manar ock gott för oss.
008:035 Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne
bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller
nakenhet eller fara eller svärd?
008:036 Så är ju skrivet:
»För din skull varda vi dödade hela dagen;
vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»
008:037 Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har
älskat oss.
008:038 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller
andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
008:039 varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller
något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
Kristus Jesus, vår Herre.

009:001 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke—därom bär mitt
samvete mig vittnesbörd i den helige Ande—
009:002 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
mitt hjärta.
009:003 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
efter köttet.
009:004 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
009:005 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

009:006 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
härstamma från Israel.
009:007 Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
dig.»
009:008 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
009:009 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
009:010 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
009:011 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
gott eller ont, blev det ordet henne sagt—för att Guds
utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar—
009:012 det ordet:
»Den äldre skall tjäna den yngre.»

009:013 Så är ock skrivet:
»Jakob älskade jag,
men Esau hatade jag.»

009:014 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
Bort det!
009:015 Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
jag vill förbarma mig över.»
009:016 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
utan på Guds barmhärtighet.
009:017 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
skall varda förkunnat på hela jorden.»
009:018 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
förhärdar han.

009:019 Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan
väl någon stå emot hans vilja?»
009:020 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall
verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
009:021 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
mindre hedersamt?

009:022 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
009:023 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
hade berett till härlighet?

009:024 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
009:025 Så säger han ock hos Oseas:
»Det folk som icke var mitt folk,
det skall jag kalla 'mitt folk',
och henne som jag icke älskade
skall jag kalla 'min älskade'.
009:026 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
'I ären icke mitt folk',
där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
009:027 Men Esaias utropar om Israel:
»Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
009:028 Ty dom skall Herren hålla på jorden,
en slutdom, som avgör saken med hast.»
009:029 Och det är såsom redan Esaias har sagt:
»Om Herren Sebaot icke hade lämnat
en avkomma kvar åt oss,
då vore vi såsom Sodom,
vi vore Gomorra lika.»

009:030 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter
rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
rättfärdighet som kommer av tro,
009:031 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
har kommit till någon sådan lag.
009:032 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot
stötestenen,
009:033 såsom det är skrivet:
»Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som skall bliva dem till fall;
men den som tror på den skall icke komma på skam.»

010:001 Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem
är att de må bliva frälsta.
010:002 Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud.
Dock göra de detta icke med rätt insikt.
010:003 De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att
komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig
under rättfärdigheten från Gud.