010:004 Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var
och en som tror.
010:005 Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att
den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
010:006 Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver
icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen
(nämligen för att hämta Kristus ned)?'
010:007 ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att
hämta Kristus upp ifrån de döda?)'»
010:008 Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt
hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»
010:009 Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta
tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du
frälst.
010:010 Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens
bekännelse bliver man frälst.
010:011 Skriften säger ju:
»Ingen som tror på honom skall komma på skam.»

010:012 Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en
och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som
åkalla honom.
010:013 Ty »var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst».

010:014 Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till
tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört?
Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
010:015 Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända?
Så är och skrivet:
»Huru ljuvliga äro icke fotstegen
av de män som frambära gott budskap!»
010:016 Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju:
»Herre, vem trodde vad som predikades för oss?»
010:017 Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi
ord.

010:018 Jag frågar då: Hava de kanhända icke hört predikas? Jo,
visserligen; det heter ju:
»Deras tal har gått ut över hela jorden,
och deras ord till världens ändar.»
010:019 Jag frågar då vidare: Har Israel kanhända icke förstått det?
Redan Moses säger:
»Jag skall uppväcka eder avund mot ett folk som icke är ett folk;
mot ett hednafolk utan förstånd skall jag reta eder till vrede.»
010:020 Och Esaias går så långt, att han säger:
»Jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig,
jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade
efter mig.»
010:021 Men om Israel säger han:
»Hela dagen har jag uträckt mina händer
till ett ohörsamt och gensträvigt folk.»

011:001 Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det!
Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins
stam.
011:002 Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit
känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den
talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med
dessa ord:
011:003 »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren;
jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
011:004 Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
011:005 Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av
en utkorelse som har skett av nåd.
011:006 Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av
gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.

011:007 Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke
fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava
blivit förstockade.
011:008 Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande,
ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra
med; så är det ännu i dag.»
011:009 Och David säger:
»Må deras bord bliva dem till en snara,
så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller,
så att de få sin vedergällning.
011:010 Må deras ögon förmörkas,
så att de icke se;
böj deras rygg alltid.»

011:011 Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som
de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen
kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till
avund».
011:012 Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och
har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru
mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!

011:013 Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom
jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt—
011:014 om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem
som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
011:015 Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning,
vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de
döda?
011:016 Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och
om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
011:017 Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av
ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem
har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
011:018 så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du
skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär
roten, utan att roten bär dig.

011:019 Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad
som en del grenar brötos bort.»
011:020 Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du
får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan
lev i fruktan.
011:021 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke
heller skona dig.

011:022 Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem
som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig
fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
011:023 Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast
vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
011:024 Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda
olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru
mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget
äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!