011:025 Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för
kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har
drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess
hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
011:026 och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet:
»Från Sion skall förlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
011:027 Och när jag borttager deras synder,
då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»

011:028 Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull;
men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas
skull.
011:029 Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
011:030 Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas
ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
011:031 så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den
barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få
barmhärtighet.
011:032 Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan
förbarma sig över dem alla.

011:033 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru
outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
vägar!
011:034 Ty
»vem har lärt känna Herrens sinne,
eller vem har varit hans rådgivare?
011:035 Eller vem har först givit honom något,
som han alltså bör betala igen?»
011:036 Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom
tillhör äran i evighet, amen.

012:001 Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet,
att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud
välbehagligt offer—eder andliga tempeltjänst.
012:002 Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan
förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen
pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt
och fullkomligt.

012:003 Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag
var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än
tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det
mått av tro som Gud har tilldelat var och en.
012:004 Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla
lemmarna icke hava samma förrättning,
012:005 så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var
för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst.
012:006 Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss
given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet
av sin tro;
012:007 har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt
till lärare, så akte han på sitt lärarkall;
012:008 är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att
förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta;
den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som
övar barmhärtighet, han göre det med glädje.

012:009 Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid
det goda.
012:010 Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa
varandra i inbördes hedersbevisning.
012:011 Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden,
tjänen Herren.
012:012 Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen.
012:013 Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa
gästvänlighet.
012:014 Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke.
012:015 Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.
012:016 Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt
till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.
Hållen icke eder själva för kloka.
012:017 Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott
är inför var man.
012:018 Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som
på eder beror.
012:019 Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för
vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall
vedergälla det, säger Herren.»
012:020 Fastmer,
»om din ovän är hungrig, så giv honom att äta,
om han är törstig, så giv honom att dricka;
ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.»
012:021 Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med
det goda.

013:001 Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty
ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes
är förordnad av Gud.
013:002 Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad
Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin
dom.
013:003 Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad
gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan
fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva
prisad av den,
013:004 ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du
vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet
förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra
vredesdomen över den som gör vad ont är.
013:005 Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för
vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull.
013:006 Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds
tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.

013:007 Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som
skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt
den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.
013:008 Varen ingen något skyldiga—utom när det gäller kärlek till
varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen.
013:009 De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke
dräpa», »Du skall icke stjäla», »Du skall icke hava begärelse»
och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det
ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
013:010 Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens
uppfyllelse.

013:011 Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider,
att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty
frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro.
013:012 Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför
avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning.
013:013 Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt
leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i
kiv och avund.
013:014 Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan
omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.

014:001 Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan
att döma över andras betänkligheter.
014:002 Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den
som är svag allenast äter vad som växer på jorden.
014:003 Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må
den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom,
014:004 och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller
faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall
väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.