010:025 Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för
samvetets skull göra någon undersökning därom.
010:026 Ty
»jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

010:027 Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I
viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt
eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning
därom.
010:028 Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen
I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken
till känna, och för samvetets skull—
010:029 jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför
skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?
010:030 Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva
smädad för det som jag tackar Gud för?

010:031 Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I
gören, så gören allt till Guds ära.
010:032 Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar
eller för greker eller för Guds församling;
010:033 varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och
icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva
frälsta.

011:001 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

011:002 Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

011:003 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans
huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi
huvud.
011:004 Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller
profeterar, han vanärar sitt huvud.
011:005 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon
vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt
hår avrakat.
011:006 Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära
av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta
skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja
sig.
011:007 En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är
Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot
återspeglar mannens härlighet.
011:008 Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
011:009 Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för
mannens skull.
011:010 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas
skull.
011:011 Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen,
eller mannen utan kvinnan.
011:012 Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan;
men alltsammans är av Gud.—
011:013 Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
011:014 Lär icke själva naturen eder att det länder en man till
vanheder, om han har långt hår,
011:015 men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?
Håret är ju henne givet såsom slöja.
011:016 Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi
för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds
församlingar.

011:017 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I
kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
011:018 Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten
söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så
är.
011:019 Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva
uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

011:020 När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens
måltid hållas;
011:021 ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han
har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för
mycket.
011:022 Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller
är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem
att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder?
Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

011:023 Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat
eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
011:024 och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen,
som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
011:025 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den,
så gören detta till min åminnelse.»

011:026 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I
Herrens död, till dess att han kommer.
011:027 Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker
Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
011:028 Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av
kalken.
011:029 Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan
Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över
sig.
011:030 Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och
ganska många äro avsomnade.
011:031 Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
011:032 Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som
drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med
världen.