011:033 Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla
måltid, så vänten på varandra.
011:034 Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder
sammankomst icke bliver eder till en dom.

Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

012:001 Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder,
mina bröder, huru med dem förhåller sig.
012:002 I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis
föras bort till de stumma avgudarna.
012:003 Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som
talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej
heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

012:004 Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.
012:005 Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.
012:006 Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme,
han som verkar allt i alla.
012:007 Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en
så, att de kunna bliva till nytta.
012:008 Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en
annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,
012:009 åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas
helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,
012:010 åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan
att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan
att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när
någon talar tungomål.
012:011 Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter
sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

012:012 Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och
likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra
en enda kropp, likaså är det med Kristus.
012:013 Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och
samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro
trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande
utgjuten över oss.
012:014 Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.
012:015 Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till
kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.
012:016 Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke
till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.
012:017 Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel
och hållen vore öra, var funnes då lukten?
012:018 Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på
det sätt som han har velat.
012:019 Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva
kroppen?
012:020 Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock
är en enda.
012:021 Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej
heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»
012:022 Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som
mest nödvändiga.
012:023 Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma,
dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas
för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,
012:024 under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud
sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare
delen få en så mycket större heder,
012:025 så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen,
utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.
012:026 Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om
åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

012:027 Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin
mån.
012:028 Och Gud har i församlingen satt först och främst några till
apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje
några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar,
ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller
till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara
styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.
012:029 Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke
äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?
012:030 Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla
tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?
012:031 Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.

Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan
härlig väg.

013:001 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal.
013:002 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
013:003 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

013:004 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
förhäver sig icke, den uppblåses icke.
013:005 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
013:006 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
sanningen.
013:007 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting.

013:008 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
kunskapen, den skall försvinna.
013:009 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
styckverk;
013:010 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
som är ett styckverk.
013:011 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
013:012 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
fullo känd.