002:005 Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån—
för att jag nu icke skall tala för strängt.
002:006 Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
de flesta bland eder.
002:007 I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
bedrövelse.
002:008 Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
bemöta honom med kärlek.
002:009 Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.
002:010 Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
ansikte förlåtit det för eder skull.
002:011 Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.
002:012 Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
002:013 men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
mig till Macedonien.
002:014 Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
002:015 Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
002:016 För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
äro vi en lukt från liv till liv.
Vem är nu skicklig härtill?
002:017 Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
ordet i Kristus, inför Gud.
003:001 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
kanhända ifrån eder?
003:002 Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
hjärtan, känt och läst av alla människor.
003:003 Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
människohjärtan.
003:004 En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
003:005 Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
kommer från Gud,
003:006 som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
bokstaven dödar, men Anden gör levande.
003:007 Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
dock var försvinnande,
003:008 huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
003:009 Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
003:010 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
003:011 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
härlighet.
003:012 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
003:013 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
försvinnande tog en ände.
003:014 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
003:015 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
föreläses.
003:016 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
bort.
003:017 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
003:018 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
som själv är ande.
004:001 Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.
004:002 Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
var människas samvete.
004:003 Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.
004:004 Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
Guds egen avbilds, härlighet.
004:005 Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.
004:006 Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
kunna sprida sitt sken.
004:007 Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
oss.
004:008 Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
rådvilla, dock icke rådlösa;
004:009 vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
till marken, dock icke förlorade.
004:010 Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.
004:011 Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
dödliga kött.