004:012 Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
004:013 Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
ock,
004:014 ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
eder.
004:015 Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.

004:016 Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
004:017 Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
väger översvinnligen tungt och varar i evighet—
004:018 åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
med de som icke synas, de vara i evighet.

005:001 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
005:002 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
himmelska hydda;
005:003 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
att befinnas nakna.
005:004 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
uppslukat av livet.
005:005 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
en underpant har givit oss Anden.

005:006 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
005:007 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
005:008 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
kroppen och komma hem till Herren.
005:009 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
vi äro hemma eller borta.
005:010 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
gott eller ont.

005:011 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
»vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.

005:012 Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
och icke av vad som är i hjärtat.
005:013 Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
godo.
005:014 Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
för alla, alltså hava de alla dött.
005:015 Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
uppstått för dem.

005:016 Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
005:017 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
005:018 Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
005:019 Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
betrott oss med försoningens ord.
005:020 Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
Gud.
005:021 Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
Gud.

006:001 Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
Guds nåd, att det bliver utan frukt.
006:002 Han säger ju:
»Jag bönhör dig i behaglig tid,
och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.

006:003 Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
det att vårt ämbete icke må bliva smädat.
006:004 Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,
006:005 under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
mödor, vakor och svält,
006:006 i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
oskrymtad kärlek,
006:007 med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
vapen både i högra handen och i vänstra,
006:008 under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,
006:009 såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,
006:010 såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
ägande allt.

006:011 Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder.
006:012 Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
hjärtan är allenast litet rum.
006:013 Given oss då lika för lika—om jag nu får tala såsom till barn
—ja, vidgen också I edra hjärtan.