006:014 Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
006:015 Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
den som tror med den som icke tror?
006:016 Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
skola vara mitt folk.»
006:017 Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
eder
006:018 och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»

007:001 Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
fullborda vår helgelse i Guds fruktan.

007:002 Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
förfång.—
007:003 Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
leva med varandra.
007:004 Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
överflöd, mitt i allt vårt betryck.

007:005 Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
007:006 men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
genom Titus' ankomst,
007:007 och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för
oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
gladde jag mig ännu mer.

007:008 Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
icke detta. Nej, om jag förut ångrade det—eftersom jag ser
att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
tid—
007:009 så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
007:010 Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
världens bedrövelse kommer åstad död.
007:011 Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På
allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
här gäller.—
007:012 Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
uppenbart bland eder själva inför Gud.

007:013 Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan
för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har
fått vederkvickelse genom eder alla.
007:014 Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
sanning.
007:015 Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
honom, med fruktan och bävan.

007:016 Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
gott mod.

008:001 Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
Macedoniens församlingar.
008:002 Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
008:003 Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
det självmant; därom kan jag vittna.
008:004 Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
understödet åt de heliga.
008:005 Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
vilja.
008:006 Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
fullbordan.
008:007 Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
i detta kärleksverk.

008:008 Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
kärlek är äkta.
008:009 I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
fattigdom skullen bliva rika.
008:010 Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
nyttigt för eder. I voren ju före de andra—redan under förra
året—icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
008:011 Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
fullbordan.
008:012 Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
008:013 Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
008:014 så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
hjälp. Så skall en utjämning ske,
008:015 efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»

008:016 Gud vare tack, som också i Titus' hjärta ingiver samma nit för
eder.
008:017 Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
han nu självmant far åstad till eder.