008:018 Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
församlingar prisas för sitt nit om evangelium;
008:019 dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.
008:020 Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
stånd.
008:021 Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
Herren, utan ock inför människor.

008:022 Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.

008:023 Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
församlingssändebud och Kristi ära.
008:024 Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
eder berömmelse.

009:001 Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
att jag här skriver till eder;
009:002 jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
edert nit som har eggat så många andra.
009:003 Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
skolen vara redo.
009:004 Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
oberedda, kunna vi—för att icke säga I—till äventyrs komma
på skam med vår tillförsikt i denna sak.
009:005 Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
»välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
njugghet.

009:006 Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.

009:007 Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».

009:008 Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,
009:009 efter skriftens ord:
»Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»
009:010 Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.
009:011 I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
framkalla tacksägelse till Gud.
009:012 Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.
009:013 De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
009:014 De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
eder.

009:015 Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!

010:001 Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
010:002 och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
010:003 Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
köttet.
010:004 Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
010:005 Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
010:006 Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
vi redo att näpsa all olydnad.

010:007 Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
lika visst göra också vi det.
010:008 Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
vår myndighet—den som Herren har givit oss, till att uppbygga
eder och icke till att nedbryta—så skall jag dock icke komma
på skam därmed.
010:009 Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
allenast tänkte skrämma eder.
010:010 Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
aktar ingen.»
010:011 Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
äro närvarande.