010:012 Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
jämföra sig allenast med sig själva.
010:013 Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
010:014 Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
Kristus hunnit fram jämväl till eder.
010:015 När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
010:016 att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
eder—och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
010:017 Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
010:018 Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
utan den som Herren giver sådant vitsord.

011:001 Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst
fördrag med mig.
011:002 Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
fram inför honom en ren jungfru.
011:003 Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
011:004 Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.

011:005 Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
så övermåttan höga »apostlar».
011:006 Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.

011:007 Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
på det att I skullen bliva upphöjda?
011:008 Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
eder, tog lön av dem.
011:009 Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig
för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
mig därför.
011:010 Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
011:011 Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag
så gör.
011:012 Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
011:013 Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
förskapa sig till Kristi apostlar.
011:014 Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju
till en ljusets ängel.
011:015 Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras
ände skall svara emot deras gärningar.

011:016 Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig—låt vara
såsom med en dåre—så att ock jag får berömma mig något litet.
011:017 Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
011:018 Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
mig;
011:019 I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
011:020 I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
i ansiktet.
011:021 Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra
sig stora med, det kan också jag göra mig stor med—om jag nu
får tala efter dårars sätt.
011:022 Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag
det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
011:023 Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer—om jag nu får
tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare
varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
dödsnöd många gånger.
011:024 Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
011:025 Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
011:026 Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
bland falska bröder—
011:027 allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
nakenhet.
011:028 Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
011:029 Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på
fall, utan att jag bliver upptänd?—
011:030 Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
svaghet.
011:031 Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
att jag icke ljuger.

011:032 I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid
damaskenernas stad för att gripa mig;
011:033 och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
och kom så undan hans händer.

012:001 Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest
nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
hava beskärts mig av Herren.
012:002 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det.
012:003 Ja, jag vet om denne man, att han—huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det—
012:004 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
människa att uttala.
012:005 I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
012:006 Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
av mig.
012:007 Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
icke skall förhäva mig.
012:008 Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
till Herren.
012:009 Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje
berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
vila över mig.
012:010 Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
är jag stark.

012:011 Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
för dessa så övermåttan höga »apostlar».
012:012 De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
kraftgärningar.
012:013 Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då
förlåta mig.

012:014 Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga
att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
012:015 Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så
högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?

012:016 Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
jag som är så illfundig.
012:017 Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
012:018 Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava
vi icke båda gått i samma fotspår?