Och HERREN stängde igen om honom.
007:017 Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
007:018 Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.
007:019 Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.
007:020 Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
övertäcktes.
007:021 Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.
007:022 Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.
007:023 Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.
007:024 Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
008:001 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
008:002 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.
008:003 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.
008:004 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.
008:005 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
008:006 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,
008:007 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
008:008 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
008:009 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
008:010 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.
008:011 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.
008:012 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

008:013 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
008:014 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.
008:015 Då talade Gud till Noa och sade:
008:016 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.
008:017 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
008:018 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
hustrur.
008:019 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.

008:020 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.
008:021 När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.
008:022 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
009:001 Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
009:002 Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
009:003 Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
009:004 Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.
009:005 Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;
009:006 den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
009:007 Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.»

009:008 Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
009:009 »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,
009:010 och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ur arken.
009:011 Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.»
009:012 Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:
009:013 min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.
009:014 Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,
009:015 skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.
009:016 När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
009:017 Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.»

009:018 Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
009:019 Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.

009:020 Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.
009:021 Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.
009:022 Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.
009:023 Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.
009:024 När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:
009:025 »Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!»
009:026 Ytterligare sade han:
»Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!
009:027 Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl.»

009:028 Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år; 009:029 alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.

010:001 Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

010:002 Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. 010:003 Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma. 010:004 Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna. 010:005 Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folk.

010:006 Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan. 010:007 Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas söner voro Saba och Dedan.