011:004 Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå
inför jordens Herre.
011:005 Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och
förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall
han bliva dödad på det sättet.
011:006 De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller
under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, att
förvandla det till blod, och makt att slå jorden med alla slags
plågor, så ofta de vilja.
011:007 Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall
vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i
strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
011:008 Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora
staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad
där också deras Herre blev korsfäst.
011:009 Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och
folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar
ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i
någon grav.
011:010 Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits
dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två
profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.»

011:011 Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i
dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan
föll över dem som sågo dem.
011:012 Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem:
»Kommen hit upp.» Då stego de i en sky upp till himmelen, i
sina ovänners åsyn.
011:013 Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen
av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju
tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt
Gud i himmelen.
011:014 Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.

011:015 Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen
starka röster som sade: »Väldet över världen har blivit vår
Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i
evigheternas evigheter.»
011:016 Och de tjugufyra äldste, som sutto på sina troner inför Gud,
föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud
011:017 och sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, du som är,
och som var, för att du har tagit i besittning din stora makt
och trätt fram såsom konung.
011:018 Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit, och den tid
då de döda skola få sin dom, och då du skall löna dina tjänare
profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små
och stora, och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.»

011:019 Och Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev
synlig i hans tempel. Då kommo ljungeldar och dunder och tordön
och jordbävning och starkt hagel.

012:001 Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
012:002 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
012:003 Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
huvuden sju kronor.
012:004 Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan
som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
fött det.
012:005 Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla
folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron;
012:006 Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
hundra sextio dagar.

012:007 Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
012:008 men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
någon plats för dem.
012:009 Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.

012:010 Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud.
012:011 De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden.
012:012 Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»

012:013 Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
012:014 Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
ormens åsyn.
012:015 Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
012:016 Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
012:017 Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
bud och hava Jesu vittnesbörd.

013:018 Och han ställde sig på sanden invid havet.

013:001 Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn
och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på
sina huvuden hädiska namn.
013:002 Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade
fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav
det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.
013:003 Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men
dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter
vilddjuret.
013:004 Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret
sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade »Vem är lik
vilddjuret, och vem kan strida mot det?»
013:005 Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad
hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå
månader.
013:006 Och den öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till
att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i
himmelen.
013:007 Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna
dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål
och folkslag.
013:008 Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som
icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets
bok, det slaktade Lammets bok.
013:009 Den som har öra, han höre.
013:010 Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bliva
bortförd i fångenskap; den som dräper andra med svärd, han skall
själv bliva dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att
hava ståndaktighet och tro.