ATENARNES SÅNG.
Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden!
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! 85
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!
Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen framom de unge man ser gubben förblöda och dö. Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu älskligt i lockarne bär vårliga blommornas krans. 90 Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet; skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.
GOTERNAS SÅNG.
I nordanskogen där nickar granen: O, Vodans släkte, 95 du vapenglada, gå ned, där pinjer och palmer sucka bland levnadströtte och veke trälar! 100
Vig dem till vila med svärdets vaggsång! Bär gyllne bytet till norrskensbergen, till kämpens kulle, 105 till kämpens kummel i furors skugga och granars skymning!
Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot varann, svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man, 110 gotisk fylkning bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån, märka Hellas' söner häpne, att de nu lekt Maraton.
Över likstrött slagfält bryter äntligen ett jubel fram:
"Hell Dexippos, hell dig, arving av vår forna hjältestam!"
Och i jublet hörs en stämma, ack, så svag och späd och vek: 115
"Hälsa till min mor, Dexippos! Tack för denna glada lek!"
Hjälten står med tårat öga över bleknad gosse böjd,
vars i döden väna anlet skimrar än av stridens fröjd.
I sin famn han lyfter svennen, och han talar så: "Farväl!
Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjältesjäl. 120
Må hon sen i ord och toner sväva jublande och glad i de sånger, som jag diktar, och på mina hävders blad! Må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm, längtande till dåd och lekar, in i millioners barm!