Nu syntes en vik, där månen göt sitt skimmer och böljan domnad flöt. "Gunnar", så lockar en röst, "vänd hit din stäv! Dig väntar en hydda i lundens sköt, 55 en trohet, som aldrig sitt löfte bröt; här drömme du ljuvt vid strandens säv! Den vänaste arm, som ett famntag knöt, Gunnar, skall väva med kärlek din levnads väv". 60
Men Snöfrid reste sig
högt i stäven:
"Bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska 65
ro på guldet;
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd, vunnen
i självisk ävlan; 70
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig, då väljer du stormen; ty de hårda 75 hjältelivets runor lyda: 'Svärd mot snöda jättar draga, modigt blöda 80 för de svaga, glad försaka, aldrig klaga, strida hopplös strid och namnlös dö'. 85
Det är livets sanna hjältesaga.
Leta icke efter lyckans ö!"
Och i töcken
svann hans huldremö.
Ensam drev han kring i böljors öken. 90
* * * * *
Gunnar, gosse! Många vägar öppna sig till griften; om bland dem du väljer kämpens stig, genom oro, kval och hårda skiften, genom tvivlets töcken för han dig. 95 Trött och ensam kämpe i sitt blod den man, som lyfte sköld till värn för denna världens små, och ju himlen närmare hans syfte, desto tyngre fjät han måste gå. 100
Dock, du gosse, är du dina bästa drömmar trogen, återser dig huldran någon gång, leker med dig, som I lekt i skogen, sjunger för dig tröstlig runosång, 105 öppnar för dig dina barndomsminnens blomstergårdar, när från strid du längtar dit igen, där på Idavallen nornan vårdar morgonlivets gyllne tavlor än. 110
TOMTEN.
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, 5 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.