Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida. Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik för att rädda Platos himmel och Perikles' republik.
Drick, du gamle, ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen, 25 och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen! Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år—
bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor. Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor, 30 genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt, och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.
SNÖFRID.
I kvällens mörker och stormens larm han hörde en röst vid sin fönsterkarm: "Gunnar, nu går det böljor över sjö. Kom, jag vill se, om din håg är varm, 5 om mod kan bo i en gossebarm; kom, gunga på våg en huldremö! Och rädes du icke för svek och harm, Gunnar, då styra vi ut till din lyckas ö". 10
Det var Snöfrid. Djupt i skogen stundom såg han henne; älskligare huldra aldrig fanns: skön hon var med blåa ögons glans, gyllne lockar om det vita änne. 15
Han ilade ut, hon tog hans hand; så gingo de ned till sjöastrand. "Snöfrid, hur fager du är i din silverskrud!" Och månen rann upp vid skogens rand 20 och lyste ur moln med rödgul brand å seglet, som spändes på ungmöns bud, och snäckan hon sköt i skum från land. "Snöfrid, vi gunga på våg, mina drömmars brud!" 25
Vid hans sida sitter hon och lyss till vindens saga, skådar drömmande till månens klot; runt omkring dem dånar vågors hot, runt omkring dem stormens röster klaga. 30
Nu vräker en bränning mot stav och stam; där skjuter en berghög udde fram. "Gunnar, vi syna guld i månljus natt". Så locka små troll i dvärgaham; 35 de locka och vinka från bergets kam: "Kom, gosse, tag din lycka fatt! Vi skola dig fria från armods skam. Gunnar, giv oss din själ, då får du vår skatt". 40
Det viner i luft, det skummar på fjärd, där brusar nu fram en rasande färd. "Gunnar, där kommer Utgårds vilda jakt!" De komma med lurar och fanor och svärd 45 och ryta sin dövande hyllningsgärd åt våldet, som Midgård i kedjor lagt. "Giv oss din själ, och i minnets värld, Gunnar, ditt namn skall stråla med ärans prakt". 50