Som språkkonstnär står Snoilsky ofantligt högt. Kanske ingen av Sverges skalder har ett så elegant utförande, en så konstnärligt säkert utarbetad form som han.
UR INLEDNINGSSÅNG.
Jag bringar druvor, jag bringar rosor, jag skänker i av mitt unga vin. På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.
Jag tröttar ingen utöver höva 5 med tomma foster från drömmars hem. Jag sjunger endast, vad jag fått pröva med mina sinnen, de sunda fem.
I moget kloke, I översluge, er har jag föga att bjuda på. 10 Du varma hjärta på tre och tjuge, du, vet jag säkert, skall mig förstå.
Kom, du som spritter i varje fiber och ej är vän av att skräda ord, följ mig till Brenta, följ mig till Tiber, 15 om det ibland känns för kallt i nord!
Hesperien heter det paradiset, där aldrig sommarn tar något slut, och ingen knarrig kerub med riset de sälla syndiga jagar ut. 20
* * * * *
Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa som yra fålar av idel fröjd! Hör du? Osynliga flöjter klinga ur luft, ur vågor, i dal, på höjd.
O, vad mitt hjärta har våndats, fånget 25 i frack, i flärd och i onatur! Mitt unga lejon, tag nu ut språnget och slå med tassen omkull din bur!