På resan igenom livet är du så trygg och tillfreds. Vid varje station, det är givet, ett dukat bord står tillreds. Du far genom sköna nejder 5 och njuter på dunvarm ejder din rundliga vilas frid. Sov sött—den tjänande brodern han vakar emellertid.
Vem är han? Hos dig i minnet 10 hans drag ej fästat sig in, hans hand med det grova skinnet har knappast ens rört vid din. Som lampans ande allena osynlig han plägar tjäna 15 och visar sig blott som gagn, ett månghövdat, mystiskt väsen, ibland ett sorl kring din vagn.
Det hus, som sluter dig inne, ombonat, varmt och bekvämt, 20 din nya rock och ditt linne, som lyser vitt och förnämt, en gata, sopad och putsad, att icke din fot blir smutsad, det färska bröd, som du skär— 25 allt det är den tjänande brodern, som är i sitt verk dig när.
Han håller i ångans tömmar, han steks i maskinrummets sot och för dig i leende drömmar 30 omkring det rullande klot. När i förtrollning du vankar bland skaldens kolonner av tankar, bland välljud, som aldrig dö, den tjänande brodern, den svarte, 35 har fäst dem på papperets snö.
Så trampar han tyst den bana, som ödet, ej själv han valt. Allt går som av gammal vana; du tänker; jag har betalt. 40 Mer tarvas det ej, du menar. Men tänk, om den ande, dig tjänar, en dag toge annan form, förvildad, förbittrad, förfärlig, ett hav av huvun i storm! 45
Lär se i den tjänande anden personen—en like och vän! Tryck själva den valkiga handen, ej blott en penning i den! Hjälp honom att fritt sig förvandla 50 till en som kan tänka och handla! Se in i hans anlete klart! Lär känna arbetarn, din broder— men minns: vad du gör, gör snart!
I PORSLINSFABRIKEN.
Jag på fabriken haft min ögonfröjd att se porslinsarbetarn strävsamt böjd att svarva utan rast det mjuka ler, tills än en kanna, än ett fat sig ter.
Mig är du mer än drivet silver dyr, 5 du kanna, skapt för konstlös vit glasyr; mer än en vas, för furstetaffel gjord, min aktning har du, fat för ringa bord.
Jag vördar eder, enkla bohagsting, som inom kort i tusental gå kring 10 till hantverksmannens och till bondens bo, där mödan har sin knappa måltidsro.