Mot väggens gyllne skimmer det bleka huvut lutas, och matta ögonlocken 55 tillsamman sakta slutas.
Mån unga sinnet åter
av tankarna bestormas?
Ha de blott flyktat hädan
För att till drömmar formas? 60
Kanske de lätt ha ljusnat, allt medan hon fått somna, och äro nu som vänliga syner återkomna.
Det ljusblå klänningsstycket 65 kanske det färdigt sitter om hennes egen midja bland grönt och solskensglitter;
och hon om livet känner sig hult och höviskt tagen 70 och ser den drömde vännen, de kära anletsdragen;
och goda, djupa ögon hon ser emot sig glimma, och allt hon ser omkring sig 75 i sol och jubel simma.—
Kanske, att intet—intet i domnat sinne rör sig, att blicken blott ser mattgrå, oändlig tomhet för sig. 80
Så lika gott—från sorger i solig stund hon dignat, och grytt har helig morgon, om någonsin, välsignat.
BRIST.
Och hade min själ en annan, som vid den sig fäste, som kände dess krafter, de sämsta och de bäste—