Och sedan få för vacker och dyrköpt silverpenning av ymnig pingstdagsglädje, 15 hon ock, en smula känning.
Det rör sig ren på gatan och dagern in sig bryter allt mer, i gyllne strimmor den snart i kammarn flyter. 20
Ah, hur det dock kan suga i ådror och i leder— om blott en stund hon finge på bädd sig kasta neder!
Men färdig skall den bliva, 25 den sista fina dräkten, och sedan skall hon sova så gott i morgonväkten.
Hon griper till, men händerna darra, och de slakna, 30 och bröst och huvud sjunka, och tunga tankar vakna.
Vi vart åt hennes ungdom blott hårda slitet givet? och äger hon som andra 35 ej rätt till fröjd i livet?
Vi skall ur varma blodet dess friska kraft försina? Vi skall för andras glädje ur hennes kind det tvina? 40
Vi lät hon sig ej falla för arm, som fräckt tog taget? Vi lät hon gråten strömma, som viste hjärtelaget?
Nog skulle hon i glittrande 45 pärlglans bättre stråla än den, som snart sig väntar i ljusblå dräkt få pråla.
Och ögat stirrar, tills det ej mer sitt mål kan finna, 50 tills tankarna, de mörka, förblekna och försvinna.