Långsamt haltar fram därnäst 25 nödens gula, blacka häst. Matta släpa stegen. Ögat, glåmigt utav svält, letar hackelse och spält på den frusna vägen. 30
Men vid pilens nakna stam som en svart och spöklik ham sorgens fåle dröjer. Blicken stel mot rymden går, huvut med dess dunkla hår 35 han mot marken böjer.
Sist med man och mule grå som den sista dagen på ålderdomens himmel, hovens slag mot sten och stock 40 dovt som mull mot kistelock dödens isgrå skimmel.
Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem. Ljuft är livsens vatten. 45 Festlikt blänka himmelns bloss. Jesus huldrik hjälpe oss uti nyårsnatten.
FLOREZ OCH BLANZEFLOR.
När aftonrodnan sin rosenkorg tömde i den flyende dagens spår, och maj i sitt vårliga töcken gömde all hagtornens blomstersnår, om blommas och vitblommas kärlek jag drömde, 5 om Florez och Blanzeflor.
Det var två konungabarn, som lekte med spiror och äpplen av gull, varandra som bi och blomma smekte, då våren av doft stod full, 10 och äppelblommornas snöfall blekte all örtagårdens mull.
Det var två konungabarn, som redo till bröllop en sommardag, när lekarne nyckelharporna vredo, 15 och burgundern rann röd över lag, och fälten klöverångorna spredo i starka, kryddade drag.
Det var ett konungapar, som i gamman vid härden i högsätet satt, 20 njöt de tunga tårarnas sorgdryck samman och samman festernas skratt, tills döden slog aska på spiselflamman och tog dem en kärleksnatt….
När aftonrodnadens facklor blänkte 25 vid den döende dagens bår, och maj i sin skymningsslöja sänkte min ensamma vandrings spår, på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte, på Florez och Blanzeflor. 30