ITHAKA.
Jag drömt som främling på en främmad strand Gud vet hur många år. Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land, i silkesseglet stormen slår. Framåt mot obefarna vattendrag 5 förbi Herakles' stoder mot fjärran ö i blå arkipelag jag vridit skeppets roder.
Där ligger solskenslyst i havets mitt mitt Ithaka, den ö, 10 där fruktträdsvalven evigt lysa vitt och dyningarna dö i säven som en mattad aftonsång från kärleksdomnad lyra, dit, vore färden än så hård och lång, 15 vill jag min farkost styra.
Där stå det vita, marmorsvala hus, i vilket jag vill bo. Där silverpoppeln har det högtidssus, som hägnar med sin ro. 20 Ack, världens vägar, jag är trött på dem! Jag hör det dunkla kravet mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem, min vita ö i havet.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött 25 på livets lust och larm som på en man, som av en slump mig mött och håller fast min arm. I bröder, än jag går som en bland er, men ren mot slag som smekning 30 med avskedsstundens gåtfullhet jag ler. Jag har gjort upp min räkning.
Blott starkare förnimmer jag var dag den manande musik, som eko är av kvällens böljeslag 35 emot min hemös vik. Jag drömmer lutad över skeppets toft. I skum delfiner skalkas, än syns ej ön, men luftens mandeldoft förtäljer, att jag nalkas. 40
Så vill jag bära allt, vad än en man kan bära utav ve, ty ett jag vet, ej evigt räcka kan mitt hjärtas odyssé. Min sorgs, min glädjes skiljemynt—allt glöms 45 som mull i mull begravet, när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms vårvita ö i havet.
MODERSPRÅKET.
Sagoförtäljerska, när jag var barn, drömmens ande du väckte, Fantasos' tömmar av purpurgarn gossen vid elden räckte, visor sjöng från min moders mun, 5 tanke gav leken vid bordet. Också för mig från begynnelsens stund skapades världen av ordet.
Följeslagerska vart du mig sen, hur sig än vände mitt roder. 10 Mer för mitt hjärta än någon vän, närmre än fader och moder, närmre än bruden tryckt mot mitt bröst ständigt var du mitt sinne, bikterska, trösterska, du vilkens röst 15 diktade rastlöst därinne.