Reskamrat, du i fjärran land under främmande himmel log mot min längtan, tryckte min hand, ledsven i Babylons vimmel. 20 Ensamhetssorgen som David du sjöng från min själ med din stämma.— Var du mitt sällskap, endast du, hjärtat kände sig hemma.

Så har du följt mig från barndomens dar, 25 växlande skepnad med åren. Innerst dock alltid densamma du var, bliver väl också till båren, drömmerska, älskande tankens stål, men i din tonvärld fången, 30 svärmande svenska modersmål med ditt kvällsus i sången.

Dig jag tjänar som tacksam son, allt vad jag äger du skänkte. Smedens konst är ju eldens lån. 35 Allt jag drömde och tänkte kommer från dig, som jag dyrka skall, tills mer ej livstråden spinnes. Bönhör mig, så när läppen är kall, man i ditt tempel mig minnes. 40

* * * * *

Moderspråk, du trädets sus, städse nytt och oändligt, annat i morgon- än aftonljus, men dock ett och beständigt. Tusende bladen från topp till fot 45 kan till en kör du kalla, låta dem känna, att samma rot fostrar och bärer dem alla.

Folkets levande andedräkt, het av hopp och av strider, 50 arvked bindande släkt vid släkt ända mot bortersta tider. Alla stora hjärtan i dig klappa, än när de domnat. Lyssna, och ekot mångdubblar sig 55 ändlöst från tider, som somnat.

Landets ungdomsbrunn med våg speglande dåd och dygder, vinterlynne och sommarhåg runt över Sverges bygder! 60 Hemlighetsfulla navelsträng djupt emot jordens sköte, sång vid vaggan samt vid den säng, där oss döden stämt möte.

Guldtråd, på vilken vi våra liv 65 träda med skiftande dagar, ring, som fäster oss vän och viv, tolk för stjärnor och lagar! Högsta tankar, dyraste namn, drömmen skimrande skärast— 70 moderspråk, du bär i din famn allt oss i världen är kärast.

GUSTAV FRÖDING.

Gustav Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. Hemmet var musikaliskt och vittert men fördystrades genom sjukdom. Fadern var till lynnet mycket melankolisk och led av lungsjukdom, och när Gustav föddes, hade modern redan angripits av en så svår sinnessjukdom, att hon måste söka vård på en anstalt under den närmast följande tiden. Redan under sin skoltid hade Fröding hunnit att göra sig i ovanligt hög grad förtrogen med äldre och yngre svensk vitterhet. Och intresset för skönlitteratur—inländsk såväl som utländsk—lämnade ej mycket håg och tid kvar för öfriga studier vid universitetet i Uppsala, där Fröding år 1880 inskrevs som student. Han förde aldrig sina studier fram till någon examen, och efter fyra år övergav han Uppsala och återvände till Värmland. Han blev efterhand mer och mer reguljär medarbetare i Karlstadstidningen, där han 1886 erhöll fast anställning som litteraturanmälare, kåsör och referent. Med undantag av de perioder, då han på grund av tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård, tillhörde Fröding Karlstadstidningens redaktion till 1896. År 1891 utgav han—med mycken tvekan—sin första diktsamling "Guitarr och dragharmonika", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt popularitet. Den följdes 1894 av "Nya dikter" och 1896 av "Stänk och flikar". Till dessa kommo ytterligare ett par små dikthäften, innan den länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Där slog den 8 februari 1911 befrielsens timme för hans flämtande ande.