Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande firades hans begravning. Blommor hade sänts till båren av Sverges konung och drottning, av Uppsala och Lunds universitet, av svenska akademien och ett nära nog oräkneligt antal korporationer och enskilda. Jordfästningen förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i närvaro av så många, som denna huvudstadens största kyrka kunde rymma. Tusentals stodo utanför, och i hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där liktåget skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades det till vila vid facklors fladdrande sken och under det studentfanorna sänktes till en sista, stum hyllning.
Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med det skälmskaste behag övervinner alla svårigheter. Senare—kanske delvis på grund av sin sjuklighet—drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorgslös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans skaldskap är ett av dem, som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.
I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens ostyriga skara, och hans öra var särskilt känsligt för ordens välljud och klang. Trots ett outtröttligt medvetet arbete på formen och trots alla nybildningar både i fråga om ord och versmått, förlorar hans stil aldrig sin enkelhet och naturlighet.
VALLARELÅT.
Hör du ej bjällrorna? Hör du, hur sången vallar och går och går vilse i vall? Korna de råma och påskynda gången, följa i lunk efter jäntans trall.
Hör, hur det ljuder kring myr och mo: 5
"Lilja—mi Lilja—mi Lilja—mi ko!"
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarna:
Lilja—mi Lilja—mi ko!
Bjällklangen dallrar och faller och stiger, 10 suset är stilla och vilar i ro, skogen är kvälltung och sömnig och tiger. Endast den vallande låten går kallande fram genom nejden kring myr och mö. 15
Natten är nära, och solskenet rymmer; ser du på tjärnet, hur töcknet står? Skuggan förlänges, förtätas och skymmer, snart över skogarna mörkret rår.
Mörk sover tallen, mörk sover granen, 20 dovare sorlar en bergbäcks fall. Fjärmare klingar den höga sopranen, vallar och går och går vilse i vall.