De kommo från ängen, och Brunte var hästen, och Jonte var drängen, som tjänte hos prästen, och gammal var Jonte 5 och gammal var Brunte och stocklat för resten.
"Hå ja, gamle Brunte, för jämnan det tölas, att vi två", sa Jonte, 10 "bli sist med vårt hölass, —när vägen är krokig, vem raggen kan hjälpa, att litet det sölas?"
Och Jonte han runkade 15 sävligt på nacken, och Brunte han lunkade sävligt i backen. "Och jämt få vi ovett för mödan", sa Jonte, 20 —"skall det vara tacken?"
Men Brunte han vände den åldriga mulen tillbaka och sände försiktigt förstulen 25 en blick under lasset att se, om det ännu gick runtom med hjulen.
Och lugnad han svängde med svansen åt Jonten. 30 Men Jonten han blängde blott sömnigt åt Brunten. Han hör ej, han ser ej, han glömmer snart allting, den utgamle strunten. 35
"Ja, nu är han utgammal bliven hos prästen, och jag är väl skjutgammal själv", tänkte hästen, "men gott är att sova 40 och få sig till kvällen en hötapp i västen!"
Och Jonte han fumlade drumligt med tömmen, och Brunte han drumlade 45 framåt i drömmen, han stötte, han stracklade, —hölasset vacklade fram utmed strömmen.
UR STRÖVTÅG I HEMBYGDEN.
I.
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs.