Du tvår med din lut min stjärna ren, den varder så ren som ett vatten, då bliver så tomt min stjärnas sken som en vattnets avbild av natten.
III.
Min stjärna var ändå väl något värd, 25 trots fläck och försvagat ljus, en än milt lysande vänlig härd för mig och mitt fattiga hus.
Det lyste av mitt om allt där var, det var gott, fastän ej likt ditt, 30 din brännande stråles eld bortskar allt ljus, som var medfött mitt.
Så brinn och förbränn i mitt fattiga hus, din låga, den hatar jag, till sot den bränner min stjärnas ljus 35 rättfärdighetsfullt enligt lag.
Så bränn då och tro, att du bor i mig, du bor i min utrymda sal, ditt "brinn och tala" är "slockna och tig", du lyser ett utbränt skal. 40
IV.
En sista gnista av stjärna är kvar, den vill jag försöka att rädda och draga en väg, där ingen far, och stigar av ingen beträdda.
Jag hatar din hjälp, och jag tror ej ditt ord, 45 trots ditt skryt, att du lyser för världar, din visdom är ej för stjärnor gjord, den vanvettiggör och förhärdar.
Ditt faderskap är av tvivel höljt, min frändskap med ditt folk är ingen, 50 kanhända en annan sol jag följt som broder i syskonringen,