men kom som en bortbytt till dig och er, där främmande ögon stirra, jag vill icke vara i ditt land mer, 55 i fjärran rymd vill jag irra.
Där vill jag slockna i ensamhet långt bort från din hatade flamma, som bränner med kärlek, tills ingen vet, om ej kärlek och hat är detsamma. 60
VERNER VON HEIDENSTAM.
Karl Gustav Verner v. Heidenstam föddes den 6 juli 1859. Han röjde tidigt livlig fantasi och konstnärliga anlag och idkade redan som sjuttonåring konstnärsstudier i Paris. Ganska snart fann han emellertid, att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna utan orden, och efter att i flera år hava vistats i Italien, Grekland och Orienten återvände han 1887 till Sverge och debuterade följande år med diktsamlingen Vallfart och vandringsår. I denna bröt han med den ännu i allmänhet härskande realistiska riktningen, hävdade fantasiens och inbillningens rätt gentemot den exakta verklighetsskildringen och förkunnade en på njutningen av nuet och på en naiv skönhetskult grundad livsglädje, som stod i skarpaste motsats till den rådande pessimismen inom litteraturen. I sin närmast följande produktion: Från Col di Tenda till Blocksberg (1888), Endymion (1889) och Hans Alienus (1892) fortsätter han sitt sökande efter livsglädje och skönhetsnjutning men anslår snart allvarligare och djupare toner, i samma mån som han återvänder till inhemska motiv. Så i sina år 1895 utgivna Dikter. Den svenskhet i tonen, som spåras i denna diktsamling, varslar om den riktning mot det nationella, som är det mest framträdande draget i Heidenstams senare författareskap och som fått sitt ståtligaste uttryck i de båda historiska skildringarna Karolinerna (1897—1898) och Folkungaträdet (1905—1907). Bland övriga alster av hans penna märkas Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901), Skogen susar (1904), flera smärre spirituella och stämningsfulla essayer samt Nya dikter (1915). Dessa senare beteckna hittills höjdpunkten av skaldens utveckling; tankeinnehållet har fördjupats, och hans stil fått en klarhet och linjerenhet, som bär klassicitetens adelsmärke.
Heidenstam erhöll 1916 nobelpriset i litteratur.
DJUFARS VISA.
I danserskornas stad, det glada Tanta, där bomullsbuskens ros blir vit och gul och Nilens delta står med gröna majsfält och bufflar draga vattenhissens hjul, i detta Tanta levde gamle Djufar. 5 Han var beryktad för sin tungas makt att dikta långa österländska verser i takt med danserskornas muntra takt. Han sjöng så vackert om sin stad, som låg med hundra duvtorn, torg och minaret, 10 att den som hänryckt ej sprang in i dansen, betäckte ögat med sin hand och grät.
En morgon tidigt satt han på sin tröskel. Fast lågt stod solen, var han redan klädd. Då ropte alla flickorna vid brunnen: 15 "Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bädd! I afton kanske, när i haschischrök på nakna fötter och vid flöjters låt vi dansa slöjdans, att han sjunger visan och lockar än vårt skratt och än vår gråt." 20
Då sade Djufar: "Har jag tid till sång?
Min tid är kort till ökengravens blund.
Jag har ej råd att för min sömn försumma
en sådan sval och ljuvlig morgonstund."
Då ropte yngsta flickan med ett skratt 25
och lyfte krukan på sitt svarta hår:
"Vår vän är alltför gammal till att dikta.
När fyller Djufar sina hundra år?"