Förbittrad steg den krökte gubben upp och strödde trumpen bröd för sina duvor. 30 Men när han såg kupolerna, som välvde på stadens höjder som en klase druvor, och såg kring slätten, klarnade hans min. "Kom, barn! Om jag var hundra år och mer, förmådde än min gamla tunga sjunga, 35 när från min tröskel denna trakt jag ser."
Det blev ett jubel. Folket kom ur staden och satte sig som kring ett lägerbål, och deras trummare bar ut sin puka, en fiskskinnsöverdragen mässingsskål. 40 När musikanterna nu bildat ring med flöjten lyft och lutan på sitt knä och med sin smäckra, strängade rebabe, vars buckla sken av indiskt sandelträ, och när nu danserskorna togo dans, 45 så var kring deras panna fästad slant begynte glindra som en liten gnista; då steg Djufar upp på brunnens låga kant.
Han drog en papersremsa och en penna försiktigt ur en avlång silverslida 50 och knäppte upp sitt bläckhorn, vilket hängde i gula silkessnören vid hans sida. Där låg ett sorglöst lugn på denna trakt, på tystnadens beständigt tysta land, på dvalans land, det tigande Egypten, 55 där själva vattnet ljudlöst slår sin strand. På deltats revlar sov en rad flamingos. Ett fartyg sam på vattnets gula spegel med akterhuset målat grönt och rött och drev med floden utan rodd och segel. 60
Den gamle Djufar tog som en aktör på brunnens kant högtidligt ut sitt steg, och mödrar lyfte sina barn i höjden i väntan på hans sång—men Djufar teg. Hans ögon vidgades och glänste under 65 hans panna, som var brun som mörknat läder, och i den ivrigt lyfta handen sken
mot kornblå luft hans pennas vita fjäder. Han rörde sina läppar tyst, och han, som med sin vers och klangen av sin röst 70 så ofta lockat löjen eller tårar, lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.
Han vände sig från folket och betäckte sitt huvud med en ärm av sin burnus. Han brast i gråt. Han lät sin penna falla 75 och gick tillbaka till sitt låga hus.
Då ropte närmsta flickan: "Ganska sant blev Djufar spådd, att diktens stora glädje ej mer är hans."—Den andra flickan gick förgrymmad hem från brunnen, men den tredje 80 gav musikanterna en vink och tog hans pappersremsa, som låg våt av gråt. Hon lyfte den och bar den, följd av folket, vid strängarnas och pukans muntra låt. Hon gick till stadens stilla helgedom. 85 Där fästes remsan i en pelargång, och Tantas döttrar kysste den och mindes i långa tider Djufars tysta sång.
Den ögats glädje Österlandet skänker kan ingen skildra i en skriven rad, 90 men gamle Djufar målar denna glädje i sitt av tårar vätta, tomma blad.