Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går —men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt. 5
XVIII.
Kring halva jorden jag letat har en punkt, som jag vackrast fick kalla. Så vackra voro de alla, att ingen vackrare var.
Tag allt som är mitt och mitt kan bli, 10 men lämna min yppersta gåva att kunna njuta och lova, där en annan går kallt förbi!
PILGRIMENS JULSÅNG.
Höstens slagregn och steppens sol blekte pilgrimsdräkten. Upp jag steg, då hanen gol tidigt i morgonväkten. Hundramilade 5 hän mot Sverige vägarna stego, och först mot kvälln trött jag vilade; natthärbärge bjöds på halmen vid spiselhälln. 10
Korsfararsagor och pilgrimsskrock letade tanken till rätta. Snart i dörren en lantlig flock tyst mig hörde berätta. Kvinnorna lutade 15 tätt sig samman arm i arm i lyssnande led. Gnistorna sprutade högt ur flamman, vilken slickade spiselns ved. 20
Äventyr på villande väg, månget vallfärdsminne sorglöst tolkades, men jag förteg elden, som falnar mitt sinne. Självförpinande 25 helig broder döljs ej under den rock jag bär. Ej den skinande fru Gudsmoder mina aningars drottning är. 30
Genomvandrat jag har allen skuggornas land, de öde. Långt i öknen bland tistlar och ben talade jag med de döde. Sund och levande 35 gick jag dem nära, log och snyftade samman med dem. Följde dem bävande, fick dem kära, sökte i skuggornas hem ett hem. 40
Skuggorna rörde min panna—och skönt steg en fornvärld ur graven. Ninives döttrar virade grönt runt kring pilgrimsstaven. Stjärnorna blossade 45 bibliskt klara. Sakta susade strängaspel. Skuggornas krossade underbara skönhetsrike betog min själ. 50