MITT DÖDA BARN.
Lugnt jag min lyckas summa vägde mot lyckan under högre tak, fastän den rikedom jag ägde var sammanförd i små gemak.
Och som jag ej var med i ringen 5 kring statens fullbesatta bord, så slapp jag trängas, och med ingen behövde jag att byta ord.
Så bjöd jag världens ävlan spetsen och gladdes åt den dag, som var; 10 men så bröt döden in i kretsen, och då först blev jag fattig karl.
Ty tar du blommorna från tuvan, så står hon skövlad snart och tom, och tar du ungarna från duvan, 15 så har hon ingen egendom.
Det blåste ingen fläkt av oro, du ljuva barn, de ögonblick, då dessa mina armar voro den vagga, där du slumra fick. 20
Jag var, när du om halsen höll mig, en gammal kvist, som gått i knopp; och såg du opp, det föreföll mig, som ett juvelskrin sprungit opp.
Det finns ej sinne, så förslitet, 25 som ej har barnaögat kärt; det finns ej barn, om än så litet, som ej är millioner värt.
Så skred min dag förutan strider och i ett jämnmått utan namn, 30 liksom ett skepp, som sakta glider med fulla laddningen i hamn.
En kväll vi väcktes—och vid sidan stod hålögd sjukdomens gestalt: du låg i ryckningar och kvidan 35 och sökte lindring överallt.