Där lade vi oss ned att vyssa till stilla ro de lemmar små; där böjde vi oss för att kyssa till sömns de vilsna ögon blå. 40
Men all vår kärlek litet hjälpte, och ingen vänlig vila kom, förrän den bleka döden stjälpte i gryningen sin fackla om.
Och se, från dina skuldror sköto 45 små vita vingar ut med hast, som alla hinder genombröto, i samma stund ditt öga brast!
Jag såg dem lyfta dig i kretsar, en lärka lik, från jordens bryn, 50 till dess till slut de fina spetsar försvunno, glänsande i skyn.
Och det vart dager i detsamma, men skymning, skymning för min själ; jag tyckte jag såg ljusen flamma, 55 men mörker, mörker likaväl.
Du var mitt yngsta hopp, mitt sista, och redan står din vagga tom, och under locket på din kista, där ligger nu min rikedom. 60
Men vad mitt öde tar för kosor, skall du som fjäril vila på en bädd av röda, röda rosor uti mitt hjärtas bästa vrå.
TACK FÖR GOD VAKT!
Farväl, farväl! Tack för god vakt! Jag hör en stilla röst, som länge viskat sitt "giv akt" i djupet av mitt bröst. Min afton skrider fram med fart; 5 det gäller kanske uppbrott snart.
Men innan detta bröst är kallt och handen domnat av, ännu ett öppet tack för allt, vad livet vänligt gav! 10 Vad sår jag fått, jag ensam vet, och det må bli min hemlighet.