4. Hos Tyskarne: — A. Se Feen-Märchen, Braunschweig 1801, ss. 44 o. f., »Der Riesenwald.» — B. Jfr. sam. arb. ss. 122 o. f., »Die drei Gürtel.» — C. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 51, ss. 298-301, »Fundevogel» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 87-90, »Hittefågel»; samt i Tolf underbara Sagor, Stockholm 1842, ss. 8-13, »Hittefogel»]; jfr. anf. arb. Th. III, s. 88. — D. Se Grimm, Th. I, N:o 56, ss. 332-336, »Der Liebste Roland» (jfr. Th. III, ss. 99-101). — E. Se samma bok, Th. I, N:o 79, ss. 465-6, »Die Wassernix.» — F. Se nämnda arb. Th. II, N:o 113, ss. 156-166, »De beiden Künigeskinner» [öfvers. på Svenska i Lekkamraten för 1842, ss. 175-185, »Prinsen och Prinsessan»]. — G. Se Grimm, Th. II, N:o 186, ss. 446-455, »Die wahre Braut.» — H. Se samma arb. Th. II, N:o 193, ss. 489-501, »Der Trommler.» I. Se Kuhn, Märkische Sagen und Märchen, Berlin 1843, ss. 263-267, »Die Königstochter beim Popanz».
5. Hos Italienarne: — Se Basile, Il Pentamerone, II, N:o 7, »La palomma» — B. Jfr. samma bok, III, N:o 9, »Rosella.» — C. Jfr. nämnda arb. V, N:o 4, sednare delen af »Lo turzo d’oro.»
6. Hos Fransmännen: — A. Se Mad. D’aulnoy, Contes des Fées, Sagan »Gracieuse et Percinet.» — B. Se samma bok, Sagan »L’Oranger et l’Abeille.»
7. Hos Magyarerne: — Se Gaal, Märchen der Magyaren, Wien 1822, N:o 3, »Die gläserne Hacke.»
8. Hos Polackarne: — Se Woycicki, Polnische Volkssagen und Märchen, Berlin 1839, III, N:o 10, ss. 135-137, »Die Flucht.»
9. Hos Ryssarne: — Se Klekte, Mærchensaal aller Völker, Berlin 1844, Bd. II, ss. 70-79, »Kojata.»
A. Konunga-Sonen och Messeria.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en konung och en drottning, som inte hade några barn. Häröfver buro de stor sorg, och konungen önskade ingenting så gerna, som att få en arfvinge till krona och rike. Men år gick in och år gick ut, och ännu syntes ingen vån att hans hopp skulle gå i fullbordan.
Drottningen, som var konungens gemål, hade sin största lust att fara omkring på sjön, när vädret var vackert. Det hände sig så en gång, att hennes snäcka plötsligt stod stilla ute på hafvet, och sjömännen mäktade inte röra den, hvarken fram eller tillbaka. Nu kunde alla väl förstå, att det var någon i vattnet som höll skeppet fast. Drottningen gick derföre upp på skepps-bordet, och sporde efter hvem som hindrade deras färd. Då hördes under kölen en röst, som sade: »aldrig kommer du mer på den gröna jorden, om du icke gifver mig hvad du bär under ditt bälte.» Drottningen samtyckte gerna härtill, ty hon visste icke att hon var hafvande. Hon kastade så i hafvet sin nyckel-knippa, som hängde vid bälte-staden. Genast blef snäckan åter flott, och begynte gå öfver våg och bölja, tills de nådde hamn uti konungens rike.