Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var en stor höfding, och låg ofta på sina här-skepp, både sommar och vinter. Det hände sig så en gång, när konungen var i leding, att hans snäcka stadnade ute på villande sjön, och kunde icke gå hvarken fram eller tillbaka; men ingen visste hvad det var som höll skeppet fast. Då gick konungen upp i fram-stammen, och såg hvarest Hafs-frun satt på böljorna vid skepps-bogen, och kunde han nu väl veta, att det var hon som hejdade fartygets lopp. Han tog så till orda, och frågade hvad hon ville. Hafs-frun svarade: »du slipper aldrig härifrån, med mindre du lofvar mig det första lif du möter på din egen strand.» Som konungen nu icke visste sig någon råd att komma dädan, jakade han till Hafs-fruns vilkor. Genast blef snäckan åter flott, vinden blåste i seglen, och konungen fick en god bör, ända till dess han kom i sitt land igen.
Konungen hade en enda son, som var femton vintrar gammal, och i allo gaf godt hopp om sig. Den unge prinsen höll sin fader mycket kär, och längtade högeligen efter hans hemkomst. Vid han nu fick se vimplarne på konungens skepp, der de gingo fram öfver hafvet, blef han mycket glad, och lopp ned på stranden, för att helsa sin fader välkommen. Men när konungen igenkände sin son, blef han illa till mods, ty han hugsade hvad löfte han gifvit Hafs-frun. Han vände derföre sina ögon först till en galt, och så till en gås, hvilka gingo omkring på sjö-stranden. Derefter drog han upp till sin borg, och gaf befallning att galten skulle kastas i hafvet; såsom ock skedde.
Andra dagen blef en häftig storm, sjön gick hög, och galten vräktes död uppå stranden, tätt invid kungs-gården. Nu kunde konungen väl förstå, att Hafs-frun var vred. Han gaf så befallning att gåsen skulle kastas i hafvet; men det gick sammaledes, der blef storm och sjö-gång, och böljorna kastade fogeln död uppå stranden. Då rann det konungen i sinnet, att Sjö-frun ville hafva hans enda son. Men pilten var sin faders högsta glädje, så att konungen ville icke mista honom för halfva sitt rike.
Huru länge det nu led, fick konungen omsider sanna det gamla ord-stäfvet, att »ingen man är starkare än sitt öde». Ty det hände sig en dag, att pilten gick ned till stranden, för att leka med andra barn af hans ålder. Då räcktes der upp ur vattnet en snö-hvit hand, med gyllene ringar på hvart enda finger. Den hvita handen fattade konunga-sonen, der han lekte uppå sjö-landet, och drog honom ned i de blåa böljorna. Prinsen blef så förd genom hafvet, öfver många gröna stigar, och stadnade icke förr än han kom uti Hafs-fruns gård. Men det är sagdt, att Hafs-frun har sin sal djupt ned på hafs-botten, och den är så fager, att den glimmar af guld och dyra stenar, både innan och utan.
Ungersvennen dväljdes nu i den fagra borgen, och träffade der många andra ädla konunga-barn. Men ibland Hafs-fruns tärnor var en ung prinsessa, som hette Singorra; hon hade varit der i sju runda år, och visste många hemliga ting. Konunga-sonen fattade en stor kärlek för den fagra jungfrun, och de lofvade hvarandra sin tro och ära, så länge de månde lefva i verlden.
En dag lät Hafs-frun kalla ungersvennen, och sade: »jag har väl kunnat märka, att din hug leker till Singorra, min tärna. Nu vill jag sätta dig tre prof före. Om du fullgör dem, vill jag gifva dig den fagra mön, och orlof att draga hem till dina fränder. Men om du icke gör hvad jag tillsäger dig, skall du stanna här och tjena mig i alla dagar.» Svennen kunde icke mycket svara härtill. Hafs-frun förde honom derefter till en stor äng, som var tätt bevuxen med grönt sjö-gräs. Hon sade: »det må blifva ditt första prof, att du skall skära allt gräset, och sätta det åter upp, hvarje strå på sin rot, så det frodas och växer som tillförene. Men allt skall vara redo i afton, när solen gläder sig.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Prinsen begynte nu att skära och skära, allt hvad skäras kunde; men det hade icke töfvat länge, förrän han rätt väl kunde se och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt prof. Han satte sig derföre ned på ängen, och grät bitterligen.
Vid ungersvennen nu satt som bäst och grät, kom den fagra Singorra gåendes till honom, och frågade hvi han var så bedröfvad. Konunga-sonen svarade: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig skära hela ängen, och sätta hvarje strå på sin rot igen. Om jag inte det har gjort tills sol går i skog, mister jag dig och all annan glädje här i verlden.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade härtill, och sade att han icke skulle bryta sin tro och lofven emot henne. Då fattade Singorra skäran, och rörde vid gräset; i samma stund var hela ängen skuren, och alla de små gräsen föllo på en gång till mark. Hon rörde så åter igen vid gräset, och se! då reste sig hvarje strå på sin rot, och ängen blef som tillförene. Derefter gick prinsessan sin väg; men svennen blef väl till mods, trädde glad inför sin matmoder, och sade att han lyktat sitt göromål, som hon tillsagt honom.
Andra dagen lät Hafs-frun ånyo kalla ungersvennen, och sade: »jag vill nu sätta dig ett annat prof före. I mitt stall stånda hundrade hästar, och der har icke varit rensadt i manna-minne. Nu skall du gå dit, och göra stallet rent. Om du det har gjort tills i afton när solen qvällas, vill jag stå fast vid mitt löfte.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Men när prinsen kom till stallet, kunde han väl se och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt arbete. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och grät bitterligen.
Han hade inte suttit länge, förrän den fagra Singorra kom åter gåendes, och sporde hvi han var så sorgsen. Konunga-sonen gaf till svar: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig rensa hennes stall, om jag eljest icke vill mista dig och all annan glädje. Men stallet skall vara rent i afton, vid sola-glädningen.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade härtill, och sade att han aldrig skulle älska någon annan än henne. Då gick Singorra bort till stall-dörren, fattade en gull-piska som hang på väggen, och slog hästen, som stod längst undan i vrån. Genast slet hästen sig lös, och begynte skrapa marken med sina hofvar, intill dess hela stallet var rent, så att alla hundra fålarne gnäggade och stampade af fröjd. När allt detta var gjordt, gick prinsessan sin väg; men svennen var väl till mods, och trädde glad inför sin matmoder, att förkunna det han fullgjort hennes bud och befallning.
Tredje dagen lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen, och sade: »jag vill sätta dig ännu ett prof före. Om du fullgör äfven det, vill jag stå fast vid mitt ord, som jag lofvat; men om du inte gör som jag säger, skall du stadna här och tjena mig i alla dagar.» Prinsen sporde hvad hans matmoder äskade. »Jo», sade Hafs-frun, »i min stiga äro väl sinom tusende svin, och der har icke varit måkadt på hundrade år. Nu skall du måka svin-stigan, och det skall vara gjordt tills i afton när sol går ned.» Så ordadt, förde hon konunga-sonen till en stor stiga, hvarest lågo flera svin än någon visste tal uppå, och smutsen var samlad till ett högt berg, så att ingen kunde komma fram, utom allenast öfver en smal spång. Derefter vände Hafs-frun tillbaka, och trodde förvisst att svennen icke skulle gå i land med sitt företag. Konunga-sonen kunde icke heller tänka annat. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och fällde modiga tårar.