rif honom i tusende flingor!»
Straxt rusade ulfven fram, och glupade stort; men konunga-sonen tog den halfva kakan, och kastade i hans munn. Ulfven gick så tillbaka i sitt ide, sägande:
»Hungrig var jag,
nu är jag mätt.»
Nu tycktes det konunga-sonen föga rådligt att töfva. Han tog derföre till att springa det snabbaste han kunde, och kom till de begge männen som molo på qvarnen. Då ropade Rå-drottningen:
»mjölnare två,
malen honom i tusende flingor!»
Men när mjölnarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Han har gett oss ylle-mössor; förr stodo vi bar-hufvade.» De fortforo så att mala utan uppehåll; men svennen lopp stigen fram, och kom till männen som slöjdade. Då ropade käringen:
»Täljare två,
Täljen honom i tusende flingor!»