Nu vilja vi gå tillbaka, och se huru det gick med Singorra, der hon satt och väntade på sin fästeman. Hon väntade och väntade; men ingen konunga-son hördes af. Då kunde jungfrun väl förstå huru allt hade aflupit; hon blef derföre mycket bedröfvad, gick undan ifrån vägen, satte sig vid en liten källa, och grät. När det så led emot morgonen, och sol rann upp, kom der en ung flicka gåendes för att hemta vatten. Vid hon nu lutade sig ned, och fick se den fagra Singorras bild i källan, blef hon mycket glad, och kunde icke annat tro, än det var hennes eget anlete som hon såg. Flickan slog så händerna tillsamman, och sade: »hvad! har jag blifvit så fager? Då passar jag inte längre på att sitta i stugan hos min blinde far.» Med dessa ord, lemnade hon sin kruka, och lopp sina färde. Men Singorra tog krukan full med vatten, gick upp i stugan till den blinde mannen, och aktade honom så väl, som hade han varit hennes fader. Gubben kunde icke heller tro annat, än det var hans egen dotter, ehuru det föll honom underligt före, att hon i hast blifvit så annorlunda till sinnes.
Emedlertid gick ett stort rykte kring bygden, om den blinde gubbens dotter, det hon var så fager att vänare vif inte kunde finnas. Slikt tal kom äfven för hofmännen på kungsgården, och de satte sig i sinnet att pröfva, om det var sannt som sades, att den unga tärnan var lika stolt som hon var vacker. De sämjades nu så, att hvar efter annan skulle eftersträfva hennes ynnest, och mente att de på sistone skulle få sanna det gamla rönet, att »alltid koxar dufvan, me’n båge bändes.»
Det led så någon tid bortåt, och den förste hofmannen skulle pröfva sin lycka. Han gaf sig derföre till gubbens stuga, satte sig att snacka med den fagra mön, och halp henne med hennes sysslor såsom unga män hafva för sed. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen inte gå sin väg, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Singorra låddes som hon inte hade något häremot. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde skjuta spjället, och det blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att gå i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller i spjäll-stången!» ’Ja, nu håller jag’, svarade hofmannen. Då ropade prinsessan:
»Spjäll håll karl, och karl håll spjäll,
ända till ljusan dag!»
Hofmannen blef nu fast, och kunde inte komma hvarken fram eller tillbaka; utan stod vid spjäll-stången och ryckte, och ryckte, hela natten igenom. När så dager var ljus, blef han lös igen, och smög skamflat hem till kungs-gården. Men ingen lärer undra, att han icke ville omtala huru snöpligt hans färd hade aflupit.
Nästa qväll skulle den andre hofmannen gifva sig å stad och pröfva sin lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön, och ordade mycket fagert snack, såsom unga män hafva för sed. När det nu blef serla, och folket skulle till sängs, ville hofmannen inte gå sina färde, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Jungfrun biföll denna begäran, och ställde sig mycket vänlig. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde stänga igen dörren, och det blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att göra det i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller i låset!» ’Ja, nu håller jag,’ svarade hofmannen. Då ropade prinsessan:
»Dörr håll karl, och karl håll dörr,
ända till ljusan dag!»
Hofmannen blef nu fast vid dörren, och fick stå der och dra, och dra, ända tills dager blef ljus. Då blef han omsider lös, och smög skamflat hem till kungs-gården. Men han aktade noga, att ingen skulle förnimma hvad äfventyr han haft om natten.