Det gick nu alldeles som det var förutsagdt; ty drottningen kände sig hafvande, och födde en son, som kallades Anesidej. Då blef konungen öfvermåttan glad, och bygde ett torn, hvarest den unge pilten skulle fostras, till dess han blef vuxen. Vid nu prinsen fyllde sitt tolfte år, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och hemtade sin son ur tornet med mycken högtidlighet. Men när prinsen skulle gå öfver bron, förbyttes han till en blodsdroppe, och föll ned i ån. Konungen fick således sanna den gamla qvinnans spådom. —
I det följande omtalas, huru Anesidej kom till Hafs-frun, och träffade en fager tärna, vid namn Meserimej. Den unga flickan halp honom i hans göromål, och de lofvade hvarannan sin tro och kärlek. När så prinsen genomgått alla Hafs-fruns prof, och hemtat brud-sakerna hos hennes syster, rådgjorde de unga tu att fly tillsammans. Då sade Meserimej: »gack ut, och sätt dig på den höga stenen, och ropa den gångaren, som käringen red på, när hon var brud.» Prinsen gjorde så, och kom tillbaka med hästen. Derefter satte de sig upp, och redo undan. Men Hafs-frun märkte deras flykt, och sprang efter. När hon så blef dem varse, förbytte hon landet framför dem till en stor sjö; men Meserimej kunde så mycket, att hon gjorde sjön till land igen. Hafs-frun blef nu tvungen att vända tillbaka; men prinsen kom upp ur hafvet, icke långt ifrån sin faders gård. —
Slutet öfverensstämmer med uppteckningen B. — Konunga-sonen rider fram till kungs-gården; men blir lockad att dricka en skål mjölk, och glömmer så bort sin käresta och allt annat som händt honom. Sluteligen friar han till en fager prinsessa i främmande land. Men Meserimej erhåller tjenst på kungs-gården, som ladugårds-deja, och narrar de tre hofmännen, som ofvan är berättadt.
Vid prinsens bröllopp infinner sig Meserimej, och är klädd på det aldra yppersta. Midt under måltiden, kastar hon trenne guld-perlor på bordet för sina begge dufvor; men hannen tager alla tre perlorna, och lemnar intet åt honan. Då säger den lilla dufvan: »Tvy dig! så du svek din maka, som Anesidej svek Meserimej.» När konunga-sonen tredje gången hör detta, vaknar han som ur en dröm, och igenkänner sin rätta fästemö.
2. I en uppteckning från Roslagen, har den unga prinsessan erhållit benämningen Solfålla. — Berättelsen eger för öfrigt följande afvikelser ifrån den ofvan meddelade Sagan B.
Prinsens andra prof består deri, att han skall hugga ned alla träden i hafs-skogen, och sätta dem upp på sin rot igen. — Sedan konunga-sonen och Solfålla begifvit sig på flykten, förföljas de först af den ena dockan, som blifvit till en moln-tapp, och far fram genom luften. Då skapar prinsessan sig och sin fästeman till tvänne råttor, som leka jemte vägen. Hafs-frun skickar så den andra dockan, som likaledes blir till en moln-tapp. Men Solfålla förbyter sig och sin fästeman till en anka och en ank-bonde. Hafs-frun skickar derefter den tredje dockan; men det aflöper på samma sätt; prinsessan förbyter sig och sin brudgum till tvänne träd, och dockan blir dem icke varse. Slutligen gifver sig trollet sjelf å stad, och far genom luften som ett digert moln. Då förvandlar Solfålla sig och prinsen till en gås och en gås-karl. Men Hafs-frun märker hennes list, och skapar sig till en räf, som vill taga gässen. Just i detsamma rinner solen upp. Då ropar gåsen: »hå, hå, Mickel Räf! se bakom dig, huru det kommer en fager jungfru gångandes.» Vid nu Hafs-frun vänder sig om och får se solen, spricker hon midt i tu, och erhåller så sin bane. —
När prinsen kommer hem till kungs-gården, glömmer han Solfållas varning, att icke kyssa sin mor, och förgäter så sin brud och allt annat. Men konunga-dottern tager sin tillflykt i en skogs-koja, och gäckas med prinsen, såsom ofvan är förtäljdt om hofmännen. — Sagans slut öfverensstämmer i öfrigt med hvad tillförene blifvit meddeladt.
3. I en uppteckning från S. Småland, kallas konunga-sonen Flod, och konunga-dottern Flodina. De hafva begge blifvit bortröfvade af Sjö-frun, och rådslå att fly tillsammans. Under flykten förföljas de af sin matmoder; men omskapa sig först till en törn-buske med en fogel i, så till en kyrka med en prest, och slutligen till tvänne ankor. När nu Sjö-frun får se de begge ankorna, lägger hon sig ned för att dricka ut vattnet i sjön; men dricker för mycket, så hon spricker midt i tu. —