Konungen sade åter till Roll: »du måste skaffa mig jättens lyse-trä, som lyser öfver sju konunga-riken.» Roll lofvade göra sitt bästa och begaf sig till jätten. Om natten kom jättesan ut, för att mjölka kon, och ställde lyse-trädet bredvid sig. Då var Roll framme, tog trädet, och ville springa bort öfver ån; men jätten kom, och grep både Roll och lyse-trädet.
Roll skulle nu dödas; men i detsamma kom jättens son och bjöd sin fader på barns-öl. Jätten ursäktade sig, att han hade annat göra; sluteligen gick han. Jättesan blef hemma och eldade ugnen sju gånger hetare än vanligt, för att steka Roll. När nu ugnen blifvit varm, sade pojken: »kära mor! ser ni de sju stjernorna i ugnen?» Jättesan tittade dit, men i detsamma skjutsade Roll henne in i ugnen, och kastade en halm-kärfve efter henne.
Roll begaf sig nu med hast ut på sjön; jätten och hans son kommo och satte efter. När de icke kunde hinna honom på annat sätt, försökte de »sluka upp» sjön. Vid dagningen var der ganska litet vatten qvar. Då pekade Roll på den uppgående solen och sade: »ser J sådan grann jungfru der borta!» Jätten och hans son tittade dit, och sprucko begge två. Men Roll kom till kungsgården, och fick konungens yngsta dotter.
2. En öfverlemning ifrån S. Småland förbinder likaledes närvarande saga med berättelsen om »Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten.» Efter en inledning, hvartill vi framdeles återkomma, lyder nämnda uppteckning sålunda:
Sedan Raskargod frälsat sina sex bröder ifrån troll-qvinnan och fört dem hem, bad han sin fader om orlof att åter vandra till berget. Men konungen räddes för trollen, och förbjöd sin son strängeligen att tillfoga dem någon ytterligare skada eller olag. Konunga-sonen frågade likväl föga efter sin faders bud, och beslöt ännu en gång draga bort och gäckas med den elaka troll-konan.
Raskargod gaf sig nu på väg och kom till berget, just när troll-qvinnan skulle tvätta sina linne-kläder, som blifvit mycket blodiga om natten, när hon skar halsen af sina sju döttrar. Svennen gick fram, helsade och sporde, om han fick hjelpa till vid hennes arbete. När trollpackan kände igen honom, döljde hon sin vrede och gaf många fagra ord, på det hon skulle få konunga-sonen i sitt våld. Raskargod bistod henne derefter att tvätta kläder. När det så lidit någon stund bad trollpackan honom ömsa vatten i den stora grytan, medan hon sjelf gick åt skogen att hemta ved. Raskargod lofvade göra såsom honom var sagdt. Men när käringen var borta, slog han smuts och sot i grytan, samt stänkte deraf på kläderna. Derefter tog han allt gods som han kunde finna, och gick, med hjelp af sin trollstaf, skyndsamt bort öfver elfven.
När han kommit till andra stranden, återvände troll-qvinnan utur skogen och såg hvad skada han hade gjort på hennes byk. Då ropade hon: »Raskargod, är det du som tagit mitt silfver och guld, och förderfvat mina granna kläder?» Raskargod svarade: ’ja, kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Konunga-sonen genmälte: ’ja visst, kära mor!’ — Derefter drog prinsen hem till sin fader. Men när konungen fick spörja hans olydnad, vardt han vred, och bannlyste Raskargod öfver hela sitt rike, så att prinsen måste söka tillflykt djupt in i skogen, hvarest han träffade en fattig enka, som gaf honom hus och herberge.
Det led så någon tid bortåt, och konunga-sonen kände en stor lust att ännu en gång besöka troll-qvinnan. Han gaf sig derföre på väg, och blef väl emottagen i berget. En dag sade troll-konan, att hon ville fara bort och helsa på sin syster, som bodde lång väg derifrån. Käringen for, och Raskargod stadnade ensam qvar. Då begynte prinsen att noga genomsöka berget på alla sidor, intill dess han fann ett stort rum, som var öfverfullt med guld, silfver och annan rikedom. I berga-salen låg jemväl en stor bok, hvarest funnos upptecknade namnen på de troll, hvilka voro döda och efterlemnat gods i sina berg. Raskargod tog den stora boken och allt godset, och for sedan tillbaka öfver elfven. När han nu var kommen till andra stranden, återvände trollqvinnan hem. Hon ropade: »Raskargod! är det du som tagit mitt silfver och guld?» Konunga-sonen svarade: ’ja, kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Raskargod genmälte: ’ja visst, kära mor!’
Prinsen erhöll nu skepp och folk af sin fader och seglade till Engeland, hvarest han vann konungens dotter. Derefter utrustade han fyra stora skepp, och drog bort att uppsöka de berg, hvilka stodo omtalade i troll-boken. Han fick sålunda en stor rikedom. Men i det sista berget fanns en sal, hvarest trollen förvarade sin föda. Det förtäljes, att nämnda visthus var fullt, icke med mat, utan med ben efter ormar, paddor och andra krälande djur, hvilka runnit utför berget, men icke förmått komma upp igen.
Raskargod förlikte sig slutligen med sin fader, lönade rikligt den fattiga enkan som gifvit honom herberge, och återvände till Engeland, hvarest han slog sig till ro samt lefver och mår väl ännu i dag.