Brölloppet blef nu drucket med stor ståt och mycken gamman, och är derom intet vidare att förtälja, utan sagan återvänder till konungen som var prinsessans fader. Han vann seger hvar han drog fram i härnad, och lade många länder och folk under sitt välde. När så vintern kom och hafvet frös i sunden, vände han hem igen till sitt eget rike. Som han nu fick spörja, huru den elaka drottningen farit fram medan han var borta, och allt hvad ondt hon hade tillernat sin styf-dotter, blef han öfvermåttan vred, och ställde henne inför rätta, och lät afkunna den domen att hon skulle sitta all sin tid i tornet. Den domen fick hon ock undergå, ehuru prinsessan bad för henne. Sedan lät konungen kalla sin svärson, den unge prinsen, och gaf honom halfva sitt land och rike, och den andra hälften skulle han få när konungen blef död. Sålunda kommo prinsen och hans gemål till stor makt och ära, och lefde sedan många, många år tillsammans i all sämja och kärlek. Men de begge äldste prinsarne och deras afundsjuka prinsessor fingo till straff, att aldrig höra annat än sina fränders lycka. Och så var sagan all.
Anmärkningar.
1. I en uppteckning från Wermland förtäljes, huru prinsarne fingo hvar sitt gull-äple och foro bort till att fria. Den äldste prinsen red till en grefve-gård, och fäste sig grefvens dotter. Den andre red till en herre-gård, och fäste herre-mannens dotter; men den tredje prinsens gull-äple rullade inåt skogen, och stadnade slutligen under en stor ene-buske. Vid nu konunga-sonen gaf sig till att leta, fann han en liten jord-koja; men i kojan syntes ingen lefvande varelse, utan allenast en liten fager råtta, som satt på bordet. Prinsen gaf sig i samtal med den lilla råttan, och slutet blef, att han fäste henne till sin käresta.
Någon tid derefter bad konungen sina söner fara bort, och hemta ett skjort-lärft som deras kärestor hade väfvit. Bröderna foro, och den yngste prinsen kom till jord-kojan. Som han nu förtäljde sin faders ärende, lopp den lilla råttan upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och spinn och väf!»
och i blinken kom der fram en otalig hop små möss, och somliga spunno, och andra väfde, ända tills de hade färdigt ett skjorte-lärft, som var mycket finare än det som väfdes af grefve-dottern och herremans-dottern. Prinsens fästemö vann så priset att vara den snällaste i handa-slöjd.
Åter ville konungen veta, om hans blifvande son-hustrur kunde brygga och baka. Nu gick det på samma sätt. Prinsen kom till jord-kojan, och den lilla råttan sprang upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och brygg och bak!»