Som det nu blef serla och aftonen föll på, kommo de slutligen till en mörk berg-skrefva. Der stadnade ulfven, lät prinsessan stiga af, och sade: »nu vilja vi gå in; ty här är mitt hem, och här skola vi bo.» Då började konunga-dottern att gråta bitterligen; ty hon tänkte på sin faders gård, och huru det i konungens hela rike inte fanns en staf-karl så arm, att han måste lefva i ett sådant näste. Likväl gjorde hon efter ulfvens begäran, och gick ned i berget. Vid hon nu kom der in, mötte henne en fager syn; ty, i stället för en usel jord-kula, var der en öfvermåttan präktig sal, så att aldringen har sett eller sport dess like. Hvar helst hon såg, glimmade det af bara guld och silfver; rundt omkring stodo käril och husgeråd af alla de slag, det ena grannare än det andra, och aldrig var det något hon ville önska sig i verlden, att det inte fanns der. Men hennes man, ulfven, undfick henne gladeligen, och helsade henne med många kärliga ord, så att ingen brudgum kunde vara huldare emot sin brud än hvad han var. Han tillade: »allt som du här ser hörer dig till, och finnes intet så kärt, att jag icke gerna unnar dig det. Likväl måste du lofva mig en ting.» ’Hvad skall jag då lofva?’ Frågade prinsessan. »Jo,» sade ulfven, »du skall lofva mig bara det, att du aldrig ser på mig me’ns jag sofver; ty då gör du både dig och mig olyckliga.» Ja, härtill samtyckte prinsessan gerna; och hade nu sin lust att beskåda all herrlighet som der fanns. När det så var serla och hon blef trött, lade hon sig att hvila på en präktig silkes-bädd, och ulfven sof i hennes famn. Men om morgonen, första tid det började bräcka, steg han upp och gick ut, och syntes icke igen på hela dagen, förr än sol gått i skog, att stjernorna åter begynte vandra upp och ned på himmelen.
Det led så en rund tid bortåt. Dagen i ända satt konunga-dottern helt allena i berga-salen, sömmade silke uppå knä, och tänkte på sin man; men hvar qväll, när sol runnit ned, kom ulfven hem igen, och fägnade henne, och var alltid så innerligen god och huld emot henne. Hon fäste nu en stor kärlek till honom, och älskade honom af hela sitt hjerta. När det så stått i nio månader, var hon hafvande, och födde ett fagert svenne-barn. Då kände hon sig hjerteligen glad, och tänkte uppå hvad fröjd detta skulle bli för hennes man, ulfven. Men hennes glädje byttes snart i sorg; ty knappt var barnet födt, förrän dörren slogs upp, ulfven rusade in, sprang fram till bädden, tog den lilla emellan sina breda käftar, och lopp ut i skogen, ingen visste hvart. Nu kan man veta huru prinsessan blef till mods; hon grät bitterligen, att hon skulle mista sitt lilla barn. Likväl kom det aldrig i hennes hug att ulfven skulle svika henne. Hon sökte derföre glömma sin sorg, aftorkade sina tårar, tänkte på den huldhet ulfven alltid visat henne, och var nu åter vänlig och kärleksfull som tillförene.
Det stod så ännu en tid, och när månaderna voro om, blef prinsessan åter sjuk och födde ett svenne-barn, det fagraste man kunde se för sina ögon. Då blef hon också mycket glad, smekte sitt lilla barn, och tänkte uppå hvad fröjd detta skulle bli för hennes man. Men det gick alldeles som förra gången; ty knappast var den lille kommen till, förrän dörren slogs upp, ulfven rusade in, sprang fram till bädden, fattade barnet emellan sina röda käftar, och sprang bort i skogen, ingen visste hvart. Nu kan man veta huru prinsessan blef bedröfvad, och huru bitterligen hon grät, att hon skulle mista sitt lilla barn. Likväl trodde hon sin man bäst; hon sökte derföre glömma sin sorg, aftorkade sina tårar, och var åter lika huld och kärleksfull som hon alltid varit.
När det så lidit ännu en tid framåt, var prinsessan hafvande för tredje gången, och födde ett litet flicke-barn, fagert som Guds klara dag. Då blef hon åter mycket glad, smekte sitt lilla barn, och tänkte uppå hvad fröjd detta skulle bli för hennes man. Men det gick som det gått förut. Knappt var den lilla kommen till, förrän dörren slogs upp, ulfven rusade in, sprang fram till bädden, tog barnet emellan sina röda käftar, och lopp undan i skogen. Nu visste prinsessan icke hvad hon skulle tänka, och sörjde bitterligen, att hon inte fick behålla något enda af sina barn. Likväl kom det aldrig i hennes hug att ulfven kunde svika sin tro emot henne. Hon aftorkade derföre sina tårar, gömde sin sorg i sitt hjerta, och när ulfven kom hem, var hon åter lika huld och kärleksfull som tillförene.
Så förrunno sju hela år, och konunga-dottern satt ännu alltjemnt i berga-salen hos sin man, ulfven. Likväl kunde hon icke alltid vara glad som förr, utan när hon var ensam hela långa dagen, lekte hennes tankar ofta bort till de små barnen som hon mistat, och till hennes fader och fränder som hon aldrig mer skulle få se, och då grät hon; men när det led på qvällen, att ulfven skulle komma hem, blef hon åter glad, ty han var henne kär framför både barn och fränder. Då hände sig en qväll, att ulfven dröjde mycket länge borta, och prinsessan väntade honom med stor oro. Som han nu ändteligen kom, förtäljde hon om allt bekymmer hon haft för hans skull, och frågade hvarföre han dröjt så länge. »Jo,» sade ulfven, »jag har färdats en lång väg.» ’Hvar har du då varit?’ Frågade prinsessan. Ulfven svarade, att han just nu kom ifrån hennes faders gård. Härvid blef prinsessan mycket förundrad, och bad honom förtälja tidningar. »Ja,» sade ulfven, »jag har i dag stora nyheter; ty din fader, konungen, har fäst sig en ny drottning.» När prinsessan hörde detta, kom det för henne, huru hennes fader aldrig velat gifta sig me’ns hon var hemma, och tycktes henne, att han nu månde ha sökt sig en gemål, för att glömma sin stora sorg. Hon kunde så icke återhålla sina tårar, utan satte sig ned, stödde hand under kind, och grät så bitterligen, att man aldrig har sett någon gråta så; men allt hvad ulfven måtte säga för att trösta henne, tjenade till ingenting. Som han nu såg hennes stora bedröfvelse, gick det honom hårdt till sinnes, och han sade: »hjertans allerkäresta! Hvad skall jag göra att du må åter blifva glad igen? Det finnes ingenting i verlden som jag ville neka dig.» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’du skall låta mig fara till kungs-gården, till min fader. Jag har en sådan innerlig längtan att få se honom ännu en gång, förrän han dör.’ Nu var det ulfven som blef bedröfvad, och han bad henne för allt som var kärt, att hon ville bedja en annan bön, allenast icke denna; men konunga-dottern stod fast vid sin begäran. När han nu ändteligen såg att han icke förmådde öfvertala henne, utbrast han: »det må då ske som du vill, och vi skola fara; fastän hugen säger mig att denna färd blifver oss till liten glädje.» Slutet blef således hvad man kan vänta, att prinsessan fick sin vilja fram, och blef nu aftaladt dem emellan, att de redan andra dagen skulle gifva sig på väg till kungs-gården.
Som det nu blef morgon och sol rann upp, väckte ulfven sin hjertans käresta, och sade att de skulle fara åstad. Ja, prinsessan lagade sig till, och var straxt redo. Derefter gjorde hennes man såsom förra gången, han tog henne uppå sin rygg, bad henne hålla uti hans lugg, och gaf sig till att löpa, såsom vinden far genom skogen. När han så hade sprungit både länge och väl, kommo de omsider fram emot kungs-gården. Då stadnade han och sade: »här månde vi skiljas, och kan du nu sjelf hitta vägen. Jag önskar dig derföre farväl och allsköns glädje, och skall jag om tre dagar komma igen för att hemta dig. Men ett skall du lofva, för all den huldhet vi burit till hvarandra, att du icke låter locka dig till att svika din tro emot mig.» Ja, prinsessan lofvade hon skulle icke glömma honom, och skildes så ifrån sin man med stor kärlek. Derefter vandrade hon med snabba steg fram till sin faders gård; men ulfven vände ensam och bedröfvad tillbaka åt skogen.
Vid prinsessan nu kom in i konunga-salen, och staddes för sin fader, skall man tro der blef en uppståndelse, så det var inte likt någonting. Konungen ville i början inte tro sina egna ögon, och knappt någon annan heller; ty så litet hade han tänkt att någonsin mer få återse sin dotter. Men när han nu ändteligen såg att det var hon, sprang han upp ifrån sitt hög-säte, och tog prinsessan i famn, och kysste henne, och blef som han varit barn på nytt, af bara glädje. Likaledes ock hans gemål, drottningen, och alla de andra; ingen var som icke gladde sig att prinsessan kommit tillbaka. Sedan begyntes der ett spörjande och ett frågande utan all ända, och prinsessan måste förtälja om sin man, och om den fagra berga-salen, och om allting som vederfarits henne medan hon var borta. Men allt frågade drottningen bara om ulfven, huru har var, och huru han tedde sig emot henne, och änskönt prinsessan förtäljde allting som det tilldragit sig, hade styf-modern jemnt nya spörsmål att sätta henne före.
Sålunda förgingo två hela dagar likasom en blink; ty så glad var konunga-dottern att få vara bland sina fränder. Men på tredje dagen skulle ulfven komma igen för att hemta henne. Som det nu led emot tiden att hon borde fara, tog drottningen henne afsides, och begynte åter spörja både ett och annat; men allt frågade hon bara om ulfven. Vid de nu talade härom, sade styf-modern: »mycket prisar du din man, och kan jag inte säga huru glad jag är, att du finner dig nöjd och belåten. Likväl kommer det mig så före, att ulfven icke alltid måtte vara som han synes, och tycks mig underligt, att du ej vet bättre besked härom.» Konunga-dottern svarade, som sanningen var, det hon lofvat sin man att aldrig forska efter hans rätta utseende, eller se på honom medan han sof; om hon det gjorde, skulle både hon och han blif evigt olyckliga. Men drottningen bara log åt hennes fruktan, och eggade henne med många svekfulla ord, att det inte vore så farligt heller, och att det väl aldrig funnits någon qvinna, som inte ville veta om hon var gift med en menniska eller med en ulf. Ja, huru hon lade sina ord, begynte konunga-dottern omsider lyssna till hennes falska tal, och frågade om råd hvad hon skulle göra, för att utröna huru det rätteligen förhöll sig med ulfven. »Jo,» sade drottningen, »vänta, skall jag säga dig! Här har du ett ljus med tre grenar. När du nu kommer hem, och ulfven har somnat, skall du tända på den första grenen; då kan du se, om han verkligen är en ulf eller icke. Vill du sedan betrakta honom, kan du tända på den andra grenen. Men för all del tänd inte på den tredje grenen, för då kan han vakna, och bli vred öfver din olydnad.» Ja, konungadottern var så uppeggad, att hon tänkte hvarken på sin mans varning eller på sitt löfte, utan tog ljuset, gömde det i sin barm, och sade att hon ville göra såsom hennes styf-moder lärt henne.
När nu tiden var inne som ulfven hade utsatt, tog prinsessan farväl af sina fränder, och skildes ifrån dem med stor vänskap å alla sidor. Derefter gick hon bort ifrån kungsgården, till att möta sin man. Som de nu åter råkades, blef der en fröjd så ingen det kan omtala, och ulfven vänslades emot henne, och visste inte huru glad han var, att han fått henne tillbaka. Han bad henne så stiga upp på hans rygg, och hålla sig fast i hans lugg, och gaf sig derefter till att löpa allt hvad han förmådde, hela långa dagen i ända. Men när qvällen kom, voro de framme vid berg-skrefvan. Der gingo de in, och lade sig till hvila, och såsom ulfven var mycket trött efter resan, föll han snart i en djup sömn.
Detta var just hvad konunga-dottern väntat. Hon hade så icke väl märkt att hennes man var somnad, förrän hon steg varliga upp, tog fram ljuset som hon fått af sin styfmoder, och tände med stor räddhåga den ena grenen. Men ljuset brann med ett flämtande sken, så att hon ej förmådde se klart genom mörkret; likväl kunde hon skönja, att det nu icke längre var en ulf, utan en man, som låg hos henne på bädden. Då blef hon så häpen och öfverraskad, att hon darrade i hvar lem, och ville straxt åter släcka ljuset; men huru det var, kunde hon icke motstå sin nyfikenhet, att först beskåda sin man huru han såg ut. Hon tände så äfven det andra ljuset. Vid hon nu åter vände sig om, fick hon se att det var en ungersvenn, den fagraste hon någonsin hade sett för sina ögon; men ulf-skinnet låg till hälften gömdt inunder honom. Nu betogs hon af en sådan längtan, att hon blef som förtrollad, och glömde sin styf-moders råd, bara för att se på svennen, huru fager han var. Det dröjde så icke länge, förrän hon tände äfven det tredje ljuset. Derefter satte hon sig ned, lutade öfver honom med stor hjertans kärlek, och ju längre hon satt, desto fägre syntes han henne, så att hon slutligen glömde både himmel och jord, bara för att se på honom der han låg. Hon förgat så alldeles att akta uppå ljuset som hon höll i handen, och rätt som det var, ville det sig inte bättre, än att en skare sprakade ifrån ljuslågan, och föll oförvarandes på ungersvennen. Straxt begynte han röra sig, och förrän prinsessan hunnit blåsa ut ljuset, slog han upp ögonen och vaknade. Som han nu märkte hvad hon hade gjort, rusade han häftigt upp, såg sig förfärad omkring, och sade: »hjertans allerkärestan, huru kunde du så svika mig? Stackare jag! Bara tre månader hade jag qvar att löpa ulf, och nu måste jag gifta mig med trollet.» Vid detta tal blef konunga-dottern så till sig, att hon ville sjunka ned i jorden af sorg och ånger, och föll ned för hans fötter, och bad honom med många bittra tårar, att han skulle tillgifva henne hvad hon brutit. Svennen återtog: »väl kan jag gifva dig till; men vi få ändock lefva våra dagar i sorgen, ty vi skola aldrig mer se hvarandra.» Nu blef prinsessan alldeles tröstlös, hängde sig fast vid hans knän, och sade: ’hvar helst du går skall jag följa dig, medan jag lefver i verlden.’ Svennen utbrast: »huru vill du följa mig? Der falla så villa stigar emellan oss begge.» ’Jo,’ sade prinsessan, ’du skall kasta små stenar efter dig, ehvar du går fram, att jag så må finna vägen.’ Nu teg svennen ett ögonblick; derefter suckade han tungt, och sade: »vår äldste son har jag satt hos min äldsta syster; der lägger jag den största stenen. Vår andre son har jag satt hos min andra syster; der lägger jag den andra stenen. Men vår lilla dotter har jag hos min yngsta syster; der lägger jag den tredje stenen. Och skall du nu ha tack för all kärlek och huldhet som vi burit till hvarandra.» Dermed slet han sig ur hennes famn, och gaf till ett högt skri, och med detsamma flög skinnet på honom, att han åter blef till en ulf, och lopp så ifrån henne ut i den mörka, villande skogen. Men konunga-dottern blef så betagen af sorg, att hennes hjerta ville brista, och hon lopp efter honom så fort hon någonsin kunde. Men hvar ulfven gick fram, kastade han små stenar bakom sig, att hon skulle finna vägen.