När nu allt var tyst, och den lilla blifvit ensam med prinsen, begynte hon sakta tala honom till; helsade ifrån sina tre små barn, och bad med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men prinsen svarade inte, utan sof. Då blef konunga-dottern orolig, ropade honom med många kärliga namn, och sporde om han kunnat glömma all deras fordna huldhet; hon hade så troget följt hans spår öfver hela vida verlden. När hon så ännu icke fick något svar, utan prinsen sof som tillförene, blef hon öfvermåttan bedröfvad, vred sina händer, grät bitterligen, och klagade alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och farit öfver vatten och land till att söka honom; men nu hade han glömt henne, för att fästa sig en annan. Hon tillade, att hon aldrig skulle vända sin kärlek ifrån honom, medan hon lefde i verlden. Så klagade hon hela natten, och grät så bitterligen, att det kunnat röra en sten till medömkan. Men prinsen låg alltjemnt i dvala, och vaknade icke. Der var så ingen som hörde henne, utan allenast väktaren som stod för dörren, och han undrade mycket öfver hennes tal; men han kunde icke förstå hvad hon mente, när hon klagade om sin man, ulfven.
Som det nu blef morgon och begynte gry, kom troll-drottningen in i prinsens sof-stuga, och den lilla måste åter ut i skogen. Hon gick så vall hela långa dagen, och kan man väl veta, att hon trådde sina fjät med sorgefullt mod. När nu ändteligen qvällen kom, och sol rann ned, gjorde hon som tillförene; hon skyndade hem, tog fram äplet som hon fått af ulfvens syster, och satte sig vid borga-grinden att leka. Men äplet var af klaraste gull, och när solen sken derpå, blef der ett skimmer som en brinnande eld, så det lyste öfver hela den stora kungs-gården.
Nu hände sig att drottningen samma tid åter satt i högan loft, såsom hon hade för sed. Vid hon nu såg sig ut genom vind-ögat, och fick se det fagra skenet, blef hon förundrad, och sporde hvad detta månde vara för en sällsam glans; »icke lär det väl komma sig af solen som går ned?» — ’Nej,’ svarade tärnan; ’det är visst icke af solen, utan det är den främmande vall-pigan, som sitter vid borga-grinden och leker med så fagert ett gull-äple.’ Då blef drottningen på det högsta nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan lofts bron, och kom till grinden der den lilla satt och lekte. Som hon nu fick se gull-äplet, kände hon öfvermåttan stor lust att ega det, såsom hon tillförene fått gull-sländan. Hon sade fördenskull: »hvad skall du, som inte är annat än ett torpare-barn, med en slik dyrbarhet? Gif äplet åt mig, så skall du i stället få dig en ny silkes-kjortel. Den kan du bättre behöfva.» ’Nej,’ svarade vall-pigan, ’inte ger jag bort mitt fagra gull-äple för en silkes-stickad kjortel, såsom du nyss sade. Men jag vill föresätta dig ett annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen, och var mycket ifrig. ’Jo,’ sade den lilla, ’detta är mitt vilkor, att jag får sofva i natt hos din allerkäraste.’ Vid detta tal blef drottningen vred i hugen, och såg på vall-pigan med inte mycket blida ögon. Men såsom hon var full af all slags falskhet, och dertill öfvermåttan gerna ville ega gull-äplet, gaf hon slutligen sitt samtycke; och blef nu så aftaladt, att drottningen fick äplet, men den lilla skulle sofva om natten i konunga-sonens kammare.
När det nu led på qvällen, och drottningen satt med sin käraste öfver bredan bord, tog hon till orda: »gerna hade jag aktat ännu längre få sitta hos dig; men det blir serla, och folket behöfver ro. Likväl skall du tömma ännu en bägare, förrän vi skiljas åt.» Dermed tog hon en remmare, fyllde den med mjöd, lät sömn-droppar komma i mjödet, och räckte den så åt prinsen. Ja, konunga-sonen misstänkte ingenting, utan drack. Men det gick som man kunde vänta, han hade icke så snart tömt bägaren, som der föll en dvala öfver honom, att han lutade sig tillbaka emot bädden, och somnade hårdt. Nu gladdes drottningen i sitt falska hjerta, att hennes anslag hade lyckats. Hon gick så ut till vall-pigan, förde henne in i prinsens sof-kammare, och sade att hon skulle få sin begäran uppfylld, efter som utlofvadt var.
Sedan den lilla nu åter blifvit ensam med prinsen, och allt var tyst, begynte hon sakta tala honom till; helsade ifrån sina tre små barn, och bad med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men prinsen svarade icke, utan sof. Då vardt hon orolig, ropade honom med många kärliga namn, sporde om han kunnat glömma deras fordna huldhet, och förtäljde om all den nöd och sorg hon utstått, allenast för att följa honom. När hon så ännu icke fick något svar, utan prinsen sof som tillförene, betogs hon af en stor ångest, så att hon vred sina händer, grät bitterligen, och klagade alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och farit öfver vatten och land till att söka honom; men nu hade han glömt henne, för att fästa sig en annan. Hon tillade, att hon ändock aldrig skulle vända tillbaka att älska honom, medan hon lefde i verlden. Så klagade hon hela natten, och jämrade sig, att det väl kunnat röra en sten till tårar; men prinsen låg i dvala, och vaknade icke. Der var så rätt ingen som förnam hennes sorg, utan allenast väktaren som stod för dörren. Men ehuru han icke kunde fatta hennes ord, när hon talade om ulfven, tycktes det honom ändock vara en sällsam tilldragelse, så att han beslöt omtala för sin herre hvad han hört och sett.
Som det nu blef morgon, att sol rann öster upp, kom drottningen in i prinsens sof-stuga, och den lilla måste åter ut i skogen som förut. Hon gick så vall hela Guds långa dagen, och kan hvar och en väl tänka, huru hennes hjerta var sorgefullt. Men väktaren, som stått för prinsens dörr, gjorde som han föresatt sig, trädde in för sin herre, och förtäljde om allt såsom det timat de begge nätterna, och om den lilla vall-pigan, som satt och grät och klagade öfver sin man, ulfven. När prinsen hörde detta blef han underlig till mods, ty det kom honom så före, som han haft en svår dröm; men ehvad han hugsade, kunde han inte reda hur det var. Likväl rann honom i sinnet, att han druckit med sin käresta, och huru han derefter fallit i en sådan tung sömn. Häraf begynte han ana oråd, och märkte att han var besviken. Han beslöt derföre vara på sin vakt, skaffade sig noga besked om allting, och lät mannen gå sina färde. Men hela dagen sedan var han tungsinnt och svårmodig, och hans tankar ville icke vända tillbaka ifrån den främmande vall-pigan.
När det nu ändteligen blef afton, att solen gladdes, kom den lilla åter hem utur skogen. Då gjorde hon som hon gjort förut, satte sig vid borga-grinden, tog fram sin gull-harpa, och begynte leka på dess strängar. Men när solen sken på gull-harpan, glimmade det som en eld, så det lyste öfver hela kungs-gården; och när den lilla lekte öfver gull-strängarne med sina små snöhvita fingrar, rann der upp ett ljud så öfvermåttan fagert, att ung och gammal hoppade af fröjd, och glömde allting annat bara för att lyssna dertill.
Nu hände sig att troll-drottningen samma tid satt i högan loft, och såg sig, ut genom vind-ögat, såsom hennes sed var. Vid hon nu varsnade det fagra skenet, och tillika förnam ljudet af harpo-slagen, blef hon högeligen förundrad, och sporde sin tärna: »hvad är detta för en fager glans, och hvad kan det vara för en ljuflig klang som hörs öfver gården?» ’Jo,’ svarade tärnan, ’det är inte annat än den lilla vall-pigan, som sitter vid borga-grinden och leker på så fager en gull-harpa.’ Då blef drottningen på det högsta nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan lofts bron, och kom till grinden der den lilla satt och lekte. Som hon nu fick höra harpo-klangen, och såg gull-skenet glimma öfver strängarne, kände hon öfvermåttan stor lust att ega harpan, såsom hon tillförene fått gull-sländan och gull-äplet. Hon sade fördenskull: »hvad skall ett torpare-barn, som du är, med slik en kostbarhet? Gif gull-harpan åt mig, så skall du i stället få dig en gull-stickad kjortel. Den kan du bättre behöfva.» ’Nej,’ svarade vall-pigan, ’inte byter jag bort min harpa för en gull-sömmad kjortel, såsom du nyss sade. Men jag vill föresätta dig ett annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen, och var mycket ifrig. ’Jo,’ sade den lilla, ’detta är mitt vilkor, att jag får sofva hos din aller-käraste i natt.’ Vid detta tal blef drottningen mörk i hugen, och såg på vallpigan med vreda ögon-kast. Men konunga-dottern tog till sin harpa, och begynte leka, och allt som hon lekte blef drottningen god igen, och vardt så betagen att hon glömde allt annat, och tänkte bara på huru hon skulle få ega gull-harpan. Hon gaf nu sitt samtycke till den lillas begäran; och blef der så aftaladt, att drottningen fick gull-harpan, men vall-pigan skulle få sofva om natten i prinsens kammare.
Nu må der ingen tro att troll-drottningen vände åter med sitt svek, som hon tillförene öfvat emot konunga-barnen; utan när qvällen kom, att hon och hennes käraste sutto öfver bredan bord, tog hon en bägare, fyllde den med mjöd, och lät sömn-droppar falla i drycken likasom förut. Derefter räckte hon bägaren åt prinsen, och sade: »gerna hade jag aktat få sitta ännu längre hos dig; men det är serla, och vårt bröllopp ståndar i morgon. Vi vilja derföre gifva oss till ro, och skall du tömma ännu denna bägare förrän vi skiljas åt.» Ja, prinsen tog bägaren; men såsom han nu fullväl hade märkt hennes stora falskhet, vaktade han sig att smaka drycken, utan låtsade blott dricka, och lutade sig derefter emot bädden, såsom han fallit i en tung sömn. Då log drottningen i sitt hjerta, ty hon menade att allt var såsom det syntes; hon steg derföre hastigt upp, gick ut till vall-pigan, förde henne in i kammaren, och sade att hon nu skulle få sin begäran uppfylld, som lofvadt var.
Sedan nu allt var tyst, och den lilla blifvit ensam med prinsen, begynte hon sakta tala honom till; helsade från sina tre små barn, och bad med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men prinsen låtsade som han sof, och svarade inte. Då blef konunga-dottern illa till mods, ropade honom med många kärliga namn, sporde om han kunnat glömma all deras fordna huldhet, och förtäljde huru troget hon följt hans spår öfver hela vida verlden. När hon så ännu icke fick något svar, blef hon öfvermåttan bedröfvad, vred sina händer, grät bitterligen, och begynte klaga alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och farit öfver vatten och land för att söka honom; men nu hade han glömt henne, för att gifta sig med trollet. Hon tillade, att hon ändock aldrig skulle vända tillbaka att älska honom, medan hon lefde i verlden. Alltsom hon nu talade, väcktes prinsens hugkomst, att han mindes det förflutna: och det kom för honom, att han varit förbytt till en ulf, och huru han blifvit skild ifrån sin hjertans kär, och hvad annat ondt honom vederfarits af troll-drottningen; och tycktes honom, att han nu vaknade ur en tung och svår dröm. Prinsessan hade så icke hunnit lykta sitt tal, förrän han sprang upp, fick henne i famn med stor kärlek, och sade att han förlåtit henne, och att hon och ingen annan vore den vännen han höll kär i verlden. Nu blef konunga-dottern så till sig, att hon föll ned för hans fötter och grät af hjertans innerlig glädje, och prinsen grät med henne; och var det en fager syn, när de två ädla konunga-barnen sutto tillsammans, intill dess de omsider somnade i hvarandras famn.