Som hon nu vandrat både länge och väl, träffade hon ändteligen en gammal gumma, för hvilken hon klagade sin nöd. Gumman sade: »efter som du vändt dig till mig, vill jag också hjelpa dig; ty din man sitter i berget hos min elaka syster. Nu skall du gå dit, och göra i allt såsom jag säger.» Ja, prinsessan lofvade lyda i allting. Dermed gaf gumman henne många goda råd, huru hon skulle skicka sig, och förärade henne vid afskedet en spinn-rock af gull, en gull-härfvel och en gull-vagga.
Prinsessan fortsatte nu sin väg, och kom till en stor sjö; der halp hon sig öfver på en träd-stam, som låg och flöt i vattnet. Ändteligen anlände hon till det stora berget. Som nu sol gått ned, att ’trollen begynna färdas ute’, satte hon sig vid berga-dörren, och spann på sin gyllene spinn-rock. Straxt kom troll-käringen ut, och frågade hvad hon ville ha för spinn-rocken. Prinsessan svarade: »jo, jag vill gifva dig den, om jag får sofva en natt uti berget.» Härtill gaf trollet sitt samtycke, och prinsessan satt i berget öfver natten. Men prinsen sof så tungt, att han inte hörde hennes gråt och klagan.
Andra qvällen gick det på samma sätt, prinsessan gaf trollet sin gull-härfvel, och satt öfver natten i berget. Men prinsen sof som förut, så att han icke hörde hennes klagan.
Tredje qvällen gjorde prinsessan en liten docka af gräs, lade den i gull-vaggan, och satte sig åter att leka utanföre berga-dörren. Då kom troll-käringen ut, och sporde om bon ville afstå den kostbara vaggan. »Ja,» sade prinsessan, »väl kan jag det göra, om jag får sitta ännu en natt i berget.» Härtill gaf trollet sitt samtycke, och prinsessan blef åter införd i berga-salen. Men om natten vaknade prinsen, och hörde huru hon grät och klagade efter sin man, ormen. Då sprang han genast upp, och igenkände henne, och blef der en stor glädje när de åter funnos. Som nu morgonen kom, och troll-käringen fick se hvar den lilla satt och sof i prinsens famn, vardt hon så öfvermåttan vred, att hon ’flög i flinta’, och blef det hennes ändalykt. — Men prinsen och hans käresta togo allt guld och silfver som fanns i berget, och drogo hem till den gamle konungen; och der lefva de och må väl ännu i denna dag.
2. En annan uppteckning ifrån S. Småland förtäljer, att konunga-dottern löskade sin fader, och fann ett mycket stort djur i hans hår, så att hon gaf till ett anskri när hon blef det varse. Straxt frågade konungen hvarföre hon skrek så. ’Jo,’ sade prinsessan, ’jag fann en lus, så stor som en häst.’ Då blef konungen mycket förtörnad, och gjorde ett löfte, att hans dotter aldrig skulle få komma inför hans ögon, förrän djuret verkligen blifvit så stort som hon sagt.
Prinsessan gick nu ut i skogen, och grät, och var mycket bedröfvad. Då mötte henne en gammal gumma, för hvilken hon klagade sin sorg. Ja, käringen visste genast råd; hon tog fram tre askar, den ena mycket större än den andra, gaf dem åt prinsessan, och sade: »nu skall du hålla djuret tre dagar i hvarje ask, och väntar jag att det är vuxet efter nio dagar.» Dermed skildes de åt. Men prinsessan gjorde som gumman lärt henne, och när de nio dagarne voro förlidna, var djuret så stort som den största gångare. Häröfver blef konungen förundrad; lät slagta djuret, tog dess skinn, och lofvade att ingen skulle få hans dotter, utom den som kunde säga hvad slags djur det var.
Konunga-dottern blir nu gifven åt en ulf, såsom ofvan förtäljes. Men när hon varit gift någon tid, fick hon en stor åtrå att se på sin man, huru han såg ut när han sof. Till den ändan stod hon upp om natten, och slog eld öfver honom. Men tredje gången hon slog, for en gnista ifrån eld-stålet och föll på ungersvennen, att han vaknade. Då förbyttes han åter till en ulf, och lopp undan i skogen; men i samma stund förvandlades äfven kungs-gården, der de bott, och blef till en usel jord-koja, som låg midt i ödemarken.
Prinsessan gaf sig nu ut för att leta efter sin man. Bäst hon så gick och grät, mötte hon densamma gamla qvinnan, som hon träffat en gång tillförene. Käringen sporde hvarföre hon var så ledsen. »Jo,» sade konunga-dottern, »jag må väl gråta. Jag har mistat min man, ulfven, och lär väl aldrig få se honom mera, om inte du kan säga mig någon råd.» Käringen tog till orda: ’du skall vandra härifrån mot det stora berget, och ända upp till dess högsta topp, utan att se dig om, ehvad som ock möter dig. Om du det gör, så återfinner du din man; eljest lären J aldrig mer råkas.’ Ja, prinsessan tackade för gummans goda råd, och gaf sig genast på väg, såsom den gamla hade lärt henne.