Troll-qvinnan återvände nu till sin stuga; men Pinkel for öfver viken, och kom lyckligen hem till kungs-gården. Han öfverlemnade så den gyllene pelsen, och det tycktes alla, att ingen hade någonsin sett eller hört omtalas en mera kostelig klenod. Men konungen höll redligen sitt ord emot ungersvennen, och gaf honom sin enda dotter till äkta. Sedan var Pinkel lycklig och nöjd i all sin dag. Men hans bröder voro och förblefvo stall-svenner, så länge de lefde.
Anmärkning.
En föga afvikande öfverlemning, ifrån Östergötland, förtäljer att trollkäringen egde trenne dyrbarheter, en Guld-brand, en Guld-bock och en Guld-fäll. För att erhålla guld-branden kröp pojken upp på taket till käringens stuga, och kastade stenar genom rök-fånget, så att gnistorna flögo omkring hela rummet. När nu troll-käringen gick ut för att speja efter orsaken, var pojken tillreds, stal den skimrande branden och flydde hastigt öfver sjön till andra landet.
För att komma åt guld-bocken nyttjade pojken samma list, som blifvit omtalad i föregående berättelse.
När nu käringen hade förlorat både guld-brand och guld-bock, räddes hon att äfven mista sin fagra guld-fäll, och gömde den derföre uti sängen, der hon låg. Om natten smög pojken in i stugan, lade sig under sängen, och begynte sakteligen draga fällen till sig. Men i detsamma vaknade troll-qvinnan, upptäckte tjufven, och grep honom.
Pojken skulle nu dödas, men fick löfte att sjelf välja sitt döds-sätt. Han begärde så att få äta ihjel sig af hvit gröt. När de skulle äta, stoppade pojken hvarannan sked gröt i munnen, och hvarannan sked stack han i en säck, som han hade bundit omkring lifvet. De fortsatte härmed intill dess att pojken föll ned på golfvet, och låtsade vara död. Men käringen tvivlade ännu, det han var riktigt dräpt, samt slog honom på magen, så att säcken sprack och all gröten rann ut. Nu trodde hon att tjufven var ihjelslagen, och sprang glad bort att förtälja sina grannar huru allt hade timat. Men pojken passade tillfället, grep den fagra guld-fällen, och flydde hastigt öfver sjön till kungsgården, hvarest han fick konungens dotter till äkta.
C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.
Ifrån Uppland.
Det var en gång två fattiga pojkar, som hvarken hade far eller mor, utan måste gå i bygden och tigga sitt uppehälle. Medan de så vandrade omkring, kommo de en dag till ett åkerfält, hvarest säden stod mer än mans-hög. Då sade den äldste: »låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke fått någon dagvard.» Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne gingo. Men rätt som det var kom der en man gåendes emot dem; han var icke liten, och hade dertill ett mycket bistert utseende. Resen sporde: »hvem har gifvit eder lof att plocka ax på min åker?» Pojkarne svarade: ’vi tänkte, du skulle icke vredgas deröfver; vi voro så hungriga, och du har likväl mycket qvar’. Nu ställde sig jätten helt vänlig, och sade: »jag är icke heller vred; men om j viljen följa mig hem, skolen j få äta eder mätta, och icke behöfva gå omkring att leta ax.» Detta förslag likade den äldste pojken öfvermåttan väl; men hans broder tänkte att jätten väl kunde hafva något svek i sinnet, och ville derföre icke gifva sig i hans våld. Pojkarne höllo så rådplägning med hvarandra. Den äldste sade: »jag tror vi gå med honom.» ’Nej,’ genmälte den yngre, ’jag tror det är bäst vi låta bli.’ Den äldste invände: »vi kunna ju följa med; om der icke är godt, gå vi väl dädan.» — Resen sporde nu om pojkarne ville komma med honom eller icke. ’Ja, visst komma vi,’ svarade den äldre; och så följde bröderna med jätten hem till hans stuga.