2. Enligt öfverlemning ifrån Upland for konungen en dag vilse i skogen, och träffade en »gammal gubbe» som gaf honom herberge. Gubben var öfvermåttan rik på guld och silfver, och undfick konungen mycket väl; men ville icke yppa sitt namn. Häraf retades konungens girighet, så att han lät kasta honom i tornet, och sade att han aldrig skulle slippa lös, med mindre han bekände hvem han var.
Något derefter lopp konunga-sonen omkring på gården, och hittade en nyckel hvarmed han öppnade tornet, och lät gubben fly sina färde. Häröfver blef konungen mycket vred, så att han dref prinsen ur landet, och förbjöd honom att någonsin mer komma igen. När pilten nu kom i skogen, mötte han gubben; denne bad honom följa med, och det gjorde han. Sedan togo de gubbens lilla grå häst, lastade den med guld och silfver, och drogo till ett annat rike. Der växte prinsen och blef stor och stark; men allt som han växte, hade han sin största lust att rida på den grå hästen öfver både berg och branter.
Nu hände sig att konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, som fick otaligt många friare. Hennes far lät derföre utgå ett påbud, att den skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget, och taga ned en gull-krona som var fästad öfverst på toppen. När prinsen fick veta detta, gick han fram till kungs-gården och begärde tjenst såsom kocks-pojke. Som nu friarena skulle begynna sin täflan, lopp han hem, fick af sin foster-fader en rustning tillika med den lilla grå hästen, och red i fullt språng ända upp till berg-spetsen. Likväl tog han inte gull-kronan, utan red ned igen på andra sidan, och for bort. Andra dagen gjorde han på samma sätt. Tredje dagen tog han kronan; men red åter bort så ingen visste hvem han var.
Något derefter satt konunga-dottern ensam i sin jungfru-bur; då öppnades dörren, och kocks-pojken trädde in. Han hade gull-kronan i handen, och sade att han tagit den, men ville ge den tillbaka, på det prinsessan måtte få välja efter eget tycke. Detta behagade konunga-dottern väl, och hon bad sin fader stämma allt man-kön i hela riket fram till kungs-gården. Konungen gjorde så.
När nu alla voro samlade, gick prinsessan bort till kocks-pojken, gaf honom gull-kronan, och valde honom till sin man. Häröfver blef en stor undran; men prinsen kastade af sin grå vadmals-kappa, och nu stod der icke mer någon köks-pojke, utan en båld konunga-son. Han fick så prinsessan och med henne halfva riket.
5. En uppteckning ifrån Gotland saknar hela inledningen om den »vilde mannen». I stället förtäljes om en fattig torpare, hvars yngste son plägade sitta i spisel-grufvan och alltid fick lida smälek af sina bröder.
Konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, och hon hade förlofvat, att aldrig gifta sig utan med den som kunde rida uppför ett glas-berg. Härom lät konungen utgå ett påbud öfver hela sitt rike. När nu dagen var inne, togo de begge äldste torpare-sönerna sin faders gamla ök, satte sig upp begge två, och redo åstad; men den minste pojken fick inte följa med, utan sprang jemte vägen och grät. Då kom der fram en »liten gubbe» och frågade hvarför han var så sorgsen. Pojken sade huru det var. Gubben återtog: »vänta, skall jag hjelpa dig. Här har du en pipa. Gack nu bort och ställ dig under den höga tallen. När du så blåser i ena ändan af pipan, kommer der fram en gångare med en rustning bunden vid sadel-knappen, och när du blåser i andra ändan, försvinner allt ihop.» Ja, pojken sprang genast bort, blåste i pipan, klädde sig, och for i väg. Vid han nu red förbi sina bröder, vardt deras gamle häst-krake så skrämd, att han skenade i diket med begge två ryttarne. Der fingo de ligga.
Pojken red nu fram till glas-berget, och fann en otalig hop folk, af hvilka somliga brutit ben och andra armar, vid försöket att rida uppföre. Men han lät inte skrämma sig, utan rännde åstad, och kom ända upp till berg-spetsen der prinsessan satt. Då kastade hon emot honom sitt gull-äple, och äplet fastnade vid hans knä. Derefter red han genast tillbaka utför berget, skyndade hem till spisel-grufvan, och hade sin lust att höra på, när hans begge bröder förtäljde om den främmande prinsen som skrämt deras häst i diket.
Sedan prinsessan länge väntat på den främmande kämpen, skickade konungen omsider bud öfver allt sitt rike, för att ransaka om någon hade ett gull-äple på sitt knä. Sändemännen kommo så äfven till torparens stuga. När det nu röjdes att den yngste pojken hade äplet, skall man tro der blef mån-ljust i kojan. De bådo så pojken följa med till konungen; men det ville han inte, utan smög sig ut, blåste i sin pipa, klädde sig i full rustning, och red ensam fram till kungs-gården, hvarest han genast blef igenkänd och fick prinsessan. Men torpare-gubben och hans begge äldste söner ha inte återkommit från sin förvåning än i denna dag.
4. En uppteckning från Westergötland förtäljer, huru en fattig torpare-pojke låg och gräfde i en sandhåla, och kom till en sal under jorden, hvarest funnos tre hästar och tre rustningar, den ena af silfver, den andra af guld och den tredje af ädel-stenar.