När nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern, att hon väl ändock kunde unna sin styf-syster den lyckan, att få skåda henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade fördenskull med stora steg och många stolta låter ända bort till spisel-grufvan; der stadnade hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, och sade slutligen: »nå, Ask-unge, hvad tycker du väl! Är jag inte grannt klädd? Ser du, så grann jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så var, och sporde med tårar i ögonen, om icke äfven hon för en enda gång skulle få komma i kyrkan och se den unge prinsen. Men nu blef der straxt annat ljud, och drottning-dottern utbrast med stor vrede: »ja så, har man hört på maken? Ask-ungen vill också följa med! Kantro du tänker få den unge prinsen! Nej, sitt der du sitter, din tiggar-unge! Det kan höfvas dig bättre.» Dermed vandrade hon sina färde, och den lilla kröp undan, allra längst in i spisel-grufvan, för att dölja sina tårar. Men hon fick inte en gång gråta i fred; ty straxt var den elaka styf-modern tillreds, tog en skäppa mjöl, slog ut den midt på gärden, och sade: »jag skall minsann ge dig annat göra än sitta och gråta. Plocka nu upp mjölet, hvart endaste korn, och rensa det, och laga till middag; och Gud tröste dig, om inte allt är gjordt tills jag kommer hem.» Så bestäldt, foro drottningen och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men den lilla skulle sitta på gården och plocka mjöl, såsom den elaka styf-modern befallt henne.

När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit och den lilla skulle börja sina sysslor, fattade hon först ett ämbar, för att springa till källan efter vatten. Vid hon så åter lopp öfver den gröna ängen, begynte hennes tankar fara både hit och dit; hon tänkte uppå sin moder som var död, och som alltid varit så huld och god emot henne, och på sin onda styf-moder, och på kyrkan dit hon aldrig fick komma, och allt började hennes tårar rinna så strida som klaraste perlor. Men allra mest gick det henne till sinnes, när hon tänkte på den unge prinsen som hon aldrig mer i verlden skulle få råka, och då blef hon så bedröfvad, att hon satte sig på en sten, lutade hand under kind, och visste sig ingen tröst. Som hon nu lutade för att hemta vatten, hände sig att en klar tår rann utför hennes kind och tillrade ned i källan. Rätt i detsamma kom den stora gäddan åter fram, stack upp sitt gröna hufvud i vattu-brynet, och frågade hvarföre hon grät så bitterligen. »Jo,» sade Ask-ungen, »jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster ha farit till kyrkan för att möta den unge prinsen; men jag skall sitta på gården och plocka upp mjöl, och när drottningen kommer hem, får jag ändock inte annat än bannor och hårda ord.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det var en dålig mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor såsom förra söndagen.’ Ja, Askungen tackade så godt hon någonsin förstod, och lofvade hon skulle visst vara lydig i allting. Gäddan fortfor: ’när du nu går stigen fram under björkarne och kommer till den ihåliga eken, så finner du en klädning; den skall du taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din styf-syster. Men du får inte tala dem till, ty då känna de igen dig; icke heller får du stadna qvar till dess messan är lyktad, utan skynda dig ut och rid tillbaka till eken, och kläd på dig dina gamla kläder, att inte din styf-moder märker något när hon kommer hem igen.’

Ask-ungen blef vid allt detta så hjerteligen glad, ty hennes håg lekte till den unge prinsen, ehuru hon visst aldrig hade tänkt att få se honom mera. Hon aftorkade derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen fram under björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade in i eken, fick hon se hvar der hängde en skrud som var rundt omkring besatt med bara ädel-stenar; jemte skruden hang ett sadel-tyg, som likaledes var fattadt med perlor och demanter ifrån österland, och allt var så öfvermåttan präktigt, att det skiftade och skimrade som den klaraste regnbåge. Tätt utanföre stod åter den snö-hvita gångaren, och fnyste och gnäggade och var så glad, och slog marken med hofvarne, så det gaf genljud i hela berget. Nu kan det hvar man väl tänka huru den lilla blef till mods; hon visste på en lång stund inte om det var sanning, eller om allt ihop bara var en fager dröm. Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne, utan gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, smyckade sig i den granna ädelstens-skruden, fäste en gull-krona i sitt gula hår, och var så inom en kort stund förvandlad, ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den vänaste prinsessa som någonsin kunde finnas i verlden. Derefter sadlade hon sin gångare, satte sig upp och red till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles som när sol rinner upp på himmelen öfver en hvit sky. Vid hon nu vandrade gången fram och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der ett sådant sken öfver hela kyrkan, att det lyste i hvar endaste vrå, och allt folket vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande ädelstens-jungfrun; men den unge prinsen fick ett sådant sår i sitt hjerta, att han tyckte sig aldrig kunna lefva utan henne. Det var så rätt ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern och hennes dotter; kan tro de skulle på något sätt dölja sin harm, ehuru de gerna önskat prinsessan tusen mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig, ty rätt som det var steg Ask-ungen plötsligt upp ur bänken, och hastade ut, redan långt förrän messan var läsen till lykta. Nu kan man tänka att der blef en uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter; ty han hade satt sig i sinnet att han ville veta hvem hon var, huru det ock månde aflöpa. Sammaledes ock det andra kyrko-folket; alla sprungo de upp ur sina bänkar, och sjelfve presten med, så att han i brådskan glömde både bok och breviarium. Som den lilla nu skulle ut igenom kyrko-dörren, hade prinsen låtit tjära tröskeln, att hon tappade sin ena guld-sko, och sjelf var han så i hack och häl efter henne, att hon ej tordes vända om för att hemta den. Hon hade så ingen annan råd än att skynda till sin häst, och säga som tillförene:

»ljust för mig!

mörkt efter mig!»

och försvann så i blinken ur allas åsyn. Derefter red hon hasteligen till den stora eken uppå berget. Men vid hon nu såg sig omkring, varsnade hon mycket folk, som lopp åt alla sidor för att leta efter henne, och märkte tillika att hennes styf-moder och styf-syster redan kommo farande ifrån kyrkan. Då blef hon så rädd, så rädd, och gaf sig hvarken tid alt ömsa kläder eller annat, utan kastade sin gamla vadmals-kappa öfver den präktiga ädelstens-drägten, och sprang sedan till kungs-gården det fortaste hon kunde. Der satte hon sig nederst i spisel-grufvan, och låtsade leka med askan, såsom hennes sed var. Drottningen och hennes dotter kunde så icke märka någonting, utan när de kommo hem funno de gården strödd, vällingen kokad och den lilla sittande på sin gamla plats, alldeles som de voro vana att se henne.

Sagan vänder nu tillbaka till den unge prinsen. När han såg att ädelstens-jungfrun flytt sin kos, blef han mycket bedröfvad; ty det låg honom i hugen, att han ville ega henne eller ingen i verlden. Han begynte derföre lägga råd, huru han skulle återfinna henne. Till den ändan tog han den lilla gull-skon, som hon tappat vid kyrko-dörren, och lät lysa på öfver hela riket, att hvilken som passade skon, henne och ingen annan ville han fästa till sin gemål. Nu, må tro, blef der en uppståndelse så det var värdt någonting; och hvar endaste jungfru, så många der någonsin fanns, skulle de åstad och fresta sin lycka med den lilla skon. Men der var ingen som skon passade, och inte mycken under var det, ty den var så innerligen liten och nätt, att väl aldrig i verlden gafs en jungfru som trådde en fagrare liten sko. Det begynte nu se mörkt ut för prinsen, om han skulle återfinna ädelstens-jungfrun eller icke. Likväl förlorade han inte modet, utan skickade sina svenner åt alla håll för att söka och leta, och drog sjelf omkring bygden till att passa skon, både i östan och vestan.

Huru han nu färdades, kom han, såsom man det kan vänta, omsider äfven till kungs-gården. Då lät drottningen straxt stänga in den lilla styf-dottern i ugnen, ty hon fruktade att någon skulle få se hennes stora skönhet; men sjelf ledde hon fram sin egen dotter till att passa gull-skon. Men det var lika när; foten var för stor och blef för stor, huru man ock måtte krysta och klämma den. Drottningen var likväl inte rådlös, hon, utan högg af sin dotters långa hälar och klippte bort hennes stora tår, och förde henne så ånyo fram att försöka sin lycka. Som drottning-dottern nu åter ville passa gull-skon, satt der en liten fogel i trädet och sjöng:

»Huggen häl och klippen tå!

I ugnen är den som gull-skon går på.»