Om natten, medan alla sofvo, klappade det på vind-ögat, och en röst hördes ropa: »Lillvacker! kom, mig lyster tala med dig.» Svennen steg genast upp, grep sitt goda svärd, lockade sina hundar och gick ut. När han nu kom under bar himmel, stod der framför honom samma troll, som hade dödat Silfverhvit. Trollet sade: »Lillvacker! följ mig, så skall du träffa din fosterbroder.» Svennen var straxt redo att vandra med; trollet gick förut. När de så kommo till hafs-stranden, voro der tre stora hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Något längre bort, hvarest kampen hade stått, låg Silfverhvit i sitt blod, och jemte honom lågo hans hundar fastbundna vid jorden. Då förstod Lillvacker huru allt hade tillgått, och tänkte att han gerna ville våga sitt lif, för att hämnas sin fosterbroder. Genast hetsade han sina hundar emot troll-hundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att Lillvackers hundar behöllo öfverhanden. Svennen drog derefter sitt svärd, och gick fram emot trollet med stora och manliga hugg. Men när trollet märkte att kampen gick emot, lopp det undan, och flydde till ett högt träd; Lillvacker och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet bedja för sig, och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva böter för din fosterbroder; men stilla dina hundar, medan vi få talas vid.» Tillika räckte trollet fram tre hufvudhår och mälte: »lägg ett hårstrå öfver hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Men Lillvacker märkte att härunder var något svek, han tog derföre de tre hufvudhåren, och lade dem i stället öfver troll-hundarne. Genast föllo dessa till jorden, och lågo orörliga såsom hade de varit utan lif.

När nu trollet förnam, att dess rådslag icke hade framgång, blef det högeligen förfäradt och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva dig böter för din broder, allenast du lemnar mig i fred.» Ungersvennen sporde: ’hvad kunde du väl gifva mig, så kärt som min fosterbroders lif?’ Trollet genmälte: »här gifver jag dig tvänne flaskor. I den ena är ett vatten af sådan art, att om du stänker dermed på någon som är död, qvicknar han genast åter vid; men i den andra är ett sådant vatten, att om du stryker deraf och någon kommer der invid, blifver han genast fast. Och menar jag att större kostbarheter än dessa begge näppeligen lära finnas.» — Lillvacker sade: ’ditt förslag likar mig väl, och jag vill antaga det; men ett måste du lofva mig dertill, att du löser min fosterbroders hundar.’ Trollet gick in härpå, steg så ned ur trädet, och blåste på hundarne, att de vordo åter lösa. Derefter tog Lillvacker de begge flaskorna, och vandrade med jätten ifrån hafs-stranden.

När de hade gått ett stycke tillsammans, kommo de till en stor sten-häll, som låg tätt invid vägen. Då skyndade Lillvacker förut, och strök oförmärkt på stenen ur den ena flaskan. Vid nu trollet skulle gå der förbi, hetsade svennen alla sina sex hundar på en gång, hvarvid jätten vek undan, och kom så att vidröra sten-hällen. Trollet blef nu fast, och förmådde icke röra sig ifrån stället; men efter någon stund rann dagen upp i öster, och lyste på stenen. När nu trollet fick se solen, sprack det, och fick så sin bane.

Lillvacker sprang derefter bort till sin fosterbroder, och stänkte på honom med vatten ur den andra flaskan, så att han åter kom till lif. Då vardt en stor glädje, såsom man väl kan veta. Foster-bröderna följdes derefter till kungs-gården, och förtäljde under vägen sina öden och äfventyr. Lillvacker omtalade huru han fått veta sin väns nöd, och huruledes han kommit till kungs-gården, och der blifvit hållen för den unge konungen. Han skämtade tillika deröfver, att han hade gått till sängs med drottningen, utan att hon märkte annat än han var hennes rätta gemål. Men när Silfverhvit hörde detta tal, tänkte han, att Lillvacker bjudit drottningen någon oära; då rann hans sinne till, så att han i vredesmode drog sitt svärd och stötte det i sin fosterbroders lif. Lillvacker föll nu död till marken, och Silfverhvit gick ensam hem till kungsgården. Men svennens hundar ville icke öfvergifva sin husbonde, utan lade sig tjutande omkring hans kropp och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs, sporde drottningen hvarföre han var så tungsint och fåordig. Silfverhvit svarade föga härtill. Då sade drottningen: »mycket har mig undrat, hvad som händt dig under de sista dagarne; men mest lyster mig likväl få veta, hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Nu gick det upp ett ljus för Silfverhvits ögon, han förstod att hans fosterbroder var oskyldigt dräpen, och ångrade bittert det han hade så illa lönat Lillvacker för sitt lif. Konungen steg derefter genast upp, och gick bort till stället, hvarest hans fosterbroder låg. Han gjöt så lifs-vatten ur sin flaska, och tvättade svennens sår; straxt qvicknade Lillvacker vid igen, och de begge fosterbröderna vandrade med fröjd och glädje åter till kungsgården.

När de nu kommit tillbaka, förtäljde Silfverhvit för sin drottning huru Lillvacker hade frälsat hans lif, och hvad andra äfventyr de hade bestått tillsammans. Då vardt lust och gamman öfver hela kungs-gården, och svennen undficks af alla med stor ära och hyllest. Men när Lillvacker hade dväljts der någon tid, friade han till den medlersta prinsessan, och fick hennes och hennes fränders ja och samtycke. Derefter firades brölloppet med mycken ståt, och Silfverhvit delade halfva riket med sin fosterbroder. Men de begge bröderna byggde tillsammans i frid och enighet, och om de icke äro döda, lefva de och må väl ännu i denna dag.

Anmärkning.

En ofullständig uppteckning ifrån Upland, förtäljer sagan sålunda, att det var en gång tre sköna jungfrur, hvilka icke ville gifta sig, ehuru de hade många friare. Då kom en gammal gubbe gående till gården. Han sporde hvad orsaken kunde vara, att de tre jungfrurna icke ville hafva män, ehuru de voro både unga och fagra. Nu bekände tärnorna, att rätta anledningen var den, att de fruktade få barn. När gubben hörde detta, lofvade han hjelpa dem, och visade dem så till en källa, hvarutur de borde dricka. Jungfrurna gjorde efter gubbens råd; men det gick emot förmodan; ty efter någon tid voro de hafvande alla tre, och innan året var om, hade hvardera födt till verlden ett fagert svennebarn.

De tre piltarne växte upp tillsammans, och blefvo med tiden väldiga jägare. När de nu ströfvade omkring i skogen, träffade de vid serskildta tillfällen en björn-hona, en ulf-hona och en räf-hona. Svennerna ville döda dem, men djuren tiggde sina lif, och gåfvo sina ungar i lösen. Foster-bröderna fingo sålunda hvar sin björn, ulf och räf, hvilka troget följde och tjenade sin husbonde. —

Sagans slut öfverensstämmer med föregående uppteckning. Svennerna kommo nemligen till en stad, hvarest allt var nedsänkt i sorg och bedröfvelse, emedan konungen hade varit i sjönöd, och blifvit tvungen att lofva sina tre döttrar åt trenne grymma hafstroll, af hvilka det ena hade tre, det andra sex, och det tredje tolf hufvuden. Foster-bröderna frälste hvar sin prinsessa; men hofmännen, hvilka ledsagat konunga-döttrarne till stranden, sade sig sjelfva hafva räddat dem. Konungen trodde ock att så var. Men midt under bröllops-glädjen inträdde foster-bröderna i salen, och röjde hofmännens falskhet. De tre svennerna fingo nu hvar sin af konungens döttrar till äkta; men hofmännen blefvo straffade, såsom de väl hade förskyllat.